”Berättelsen om Sverige skiftar”. Så inledde statsminister Fredrik Reinfeldt sin regeringsförklaring när riksmötet öppnade.

Ett betydande skifte är att den borgerliga regeringen kan lägga fram en budget med stora nya utgifter, när lågkonjunkturen är på väg att rulla in.

Under de 10 år som Göran Persson var statsminister begränsades s-regeringens handlingsfrihet ständigt av budgetens utgiftstak, som sätter en absolut gräns för hur mycket pengar regeringen får göra av med.

Även under ekonomiskt goda år med stora offentliga överskott låg utgifterna nära den övre gränsen, vilket ofta fick till följd att regeringen tvingades panikspara mot slutet av året.

Och utgiftstaket är fortfarande ett öppet sår i vänsterblocket. Det ifrågasattes igen, när vänsterledaren Lars Ohly i förra veckan skrev en debattartikel om problemen med ett eventuellt rödgrönt regeringssamarbete.

Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldt har noterat den konflikten. ”Den strama budgetprocessen” är ett ramverk som ”vi sätter stort värde i” framhöll statsministern i regeringsförklaringen.

Så har heller inte den borgerliga regeringen några som helst problem att hålla sig under den övre gränsen för statens utgifter.

Ekonomistyrningsverket (ESV) varnade varje år s-regeringen för att utgifterna riskerade att slå i taket. Men i ESV:s senaste prognos har den borgerliga regeringen utgiftsmarginaler på drygt 50 miljarder kronor de närmaste åren.

Det är en förklaring till att de fyra allianspartierna inte behöver hålla igen i regeringsförklaringen, som delvis är en sammanfattning av nästa veckas budget.

De tunga utgiftsreformerna där handlar om satsningarna på sjukvård, psykiatri, infrastruktur och forskning. Att det finns utrymme för dessa nya utgifter beror dels på att sjukfrånvaro och arbetslöshet har sjunkit.

Men den borgerliga regeringen kan också utnyttja en ”bonuseffekt” i budgetsystemet. Snabbt efter maktskiftet 2006 gjordes nedskärningar i a-kassa och socialförsäkringar.

De nedskärningarna betalade inte bara de första skattesänkningarna, utan ökade samtidigt avståndet till utgiftstaket. Det är delvis det utrymmet regeringen nu kan utnyttja för att spendera pengar på nya reformer.

Budgetmässigt har regeringen alltså suttit i en avundsvärd situation. Konflikter i budgetförhandlingarna har kunnat lösas genom att alla har fått det de pekat på.

Centern har fått sänka arbetsgivaravgiften och kristdemokraterna skatten för pensionärer. Moderaterna får utvidga jobbavdraget, folkpartiet får pengar till forskningen och alla kan jubla över miljarderna till vägar och järnvägar.

Det har kort sagt inte under överskådlig tid varit så konfliktfritt att sätta ihop en svensk regeringsprogram och budget.

Det betyder inte att väljarna kommer att tacka allianspartierna. Men troligen att de interna spänningarna i regeringen minskar, i en tid då både opinionssiffror och konjunktur är svaga.