Statsminister Fredrik Reinfe3ldt. porträtt: Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Karl Sigfrid, Annie Johansson, Fredrik Federley, Cecilia Wikström
Foto: Scanpix, svd Montage: SvD
Det har gått 13 år men frågan är densamma. Vad hände egentligen på den moderata riksdagsgruppen?
”OK. Frågan en gång till. Varför kvittade du ut dig? Blev du torterad? Tusen nålar? Jag är allvarlig. Exakt vad var det som hände som gjorde att du omöjligt kunde sitta rakryggad och trycka på en knapp?”
På riksdagsledamoten Karl Sigfrids blogg finns en lång rad kommentarer som kräver besked om varför han inte röstade enligt sitt samvete i FRA-beslutet.
”Snälla, vi ber dig, stå emot mobbningen och gå ut med den råa, osminkade sanningen om allt som hände”, skriver signaturen Truxie.
Sigfrid själv svarar bara att han inte orkade ”igenom processen utan blev utkvittad”.
Karl Sigfrid sitter i ett skruvstäd. Han har varit illojal mot partiledningen genom att hota att rösta nej. Att berätta om hur de fick honom att ändra sig skulle vara att bryta mot ännu en hederskodex.
Men det finns andra som har beskrivit hur det kan gå till på moderata gruppmöten, när partiledaren har utmanats.
”Hans teknik är att först skälla ut mig en timme och sedan ska alla andra hålla med. Ingen får gå hem förrän det skrikits färdigt på mig”.
Det tog flera år innan Fredrik Reinfeldt bröt tystnaden om det här mötet i riksdagsgruppen för 13 år sedan, våren 1995.
Skälet till urladdningen var att den unge Reinfeldt hade skrivit en bok om valförlusten som innehöll kritik mot Carl Bildt. Partiledaren visade inför hela riksdagsgruppen att han inte uppskattade initiativet.
”Någon försöker invända att de inte förstår syftet med en sådan här avrättning. Men det hjälper inte. Carl bara fortsätter” har Fredrik Reinfeldt berättat.
”Jag kände mig otroligt kränkt” är hans sammanfattning av känslan efter mötet med Bildt och riksdagsgruppen.
Fredrik Reinfeldt var 29 år gammal när Bildt placerade honom i den moderata frysboxen. Karl Sigfrid hade fyllt 30 år när FRA-frågan fick relationen till Reinfeldt och partiledningen att frysa till is.
Folkpartisten Camilla Lindberg från Borlänge var fyra år äldre när hon kom in i riksdagen 2006. Det var 756 personer i Dalarna som hade valt att lägga sin personliga röst på just henne.
Därmed är Camilla Lindberg en av 57 riksdagsledamöter som är personvalda. De hade visserligen kommit in i riksdagen ändå, men de klarade spärren och fick mer än åtta procent av partiets röster i den egna valkretsen.
Lindberg gör först två ganska anonyma år i riksdagen, hon omnämns i bara tre TT-telegram och då med anledning av att hon är kritisk mot spelmonopolet.
Men på kvällen den 18 juni, när massor av svenskar ser fotbollslandslaget förlora med 2–0 mot Ryssland, ska Camilla Lindberg bli känd för en knapptryckning.
Av den handfull borgerliga ledamöter som offentligt kritiserat FRA-lagen är Camilla Lindberg till sist ensam om att utmana regeringen Reinfeldt, genom att gå emot partilinjen och rösta nej.
”Jag håller oftast med mitt parti, men någonstans måste man dra en gräns där man inte längre tror på det” förklarade hon för Politikerbloggen. ”Min lojalitet finns framför allt hos mina väljare” skrev hon i Expressen.
Så här rangordnar alltså Lindberg aktörerna i den svenska representativa demokratin: först kommer väljarna och de förtroendevalda själva, sedan kommer partierna.
Om vi återvänder till den unge Fredrik Reinfeldt i mitten av 90-talet så ska vi se att han resonerade ungefär likadant. Regeringen Bildt kunde inte enas om registrerat partnerskap för homosexuella, och därför utarbetade oppositionen, med folkpartiets hjälp, ett riksdagsförslag.
Och tisdagen den sjunde juni 1994 röstade Fredrik Reinfeldt, som en av endast två moderater, ja till registrerat partnerska p för homosexuella. Tvärtemot partilinjen och tvärtemot vad många partikamrater ville.
”När jag röstar för partnerskap är det mitt sätt att också markera mitt ställningstagande mot dem där ute som aldrig stannar upp och försöker förstå den som är annorlunda”, förklarade Reinfeldt.
Bara några månader senare kom den borgerliga valförlusten, sedan boken där Reinfeldt kritiserar Bildt, därpå kränkningen i riksdagsgruppen och sedan utvisningen till kylan.
Att den övervintrande Fredrik Reinfeldt då engagerar sig hårt för personvalet är logiskt. Han är ju en ung riksdagsledamot som har sprungit med huvudet före in i partiväggen.
Personval skulle ju ge de enskilda riksdagsledamöterna en egen plattform, ett mandat från väljarna, som partiledningar inte kan kontrollera.
Onsdagen den 9 april 1997 har Fredrik Reinfeldt satt sin egen kampanj-badge på kavajslaget, för att fira att personvalet ska klubbas i riksdagen.
Han kommer inte att sakna det gamla systemet: ”Partimakten är för stor i det här landet. Ibland behandlas vi riksdagsledamöter som, ursäkta uttrycket, panelhönor”.
Och det nya systemet, med inslag av personval, borde innebära att maktbalansen ändras till partiernas nackdel.
”Ingen partiledning kan sätta sig på en genuint personvald kandidat som har ett stort folkligt stöd”, hoppades Reinfeldt.
Elva år senare stirrade han som statsminister ner i en avgrund, när flera personligt profilerade och personvalda borgerliga ledamöter övervägde att fälla reg eringens FRA-förslag.
Tänkte han då på att han själv var en av dem som grävde gropen?
Källor: Riksdagsprotokollet. ”En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt” av Mats Wiklund (Fischer & Co).
Turerna kring FRA
31 december 1991 upplöstes Sovjetunionen.
I mars 2001 rapporterar SR Norrbotten att Försvarets radioanstalt (FRA) stänger en signalspaningsanläggning i södra Norrbotten.
Trettio personer mister jobbet.
”Sedan Sovjetunionens sönderfall har vi varit tvungna att förändra vårt arbete. Det är olyckligt att det gör människor arbetslösa”, säger FRA:dåvarande generaldirektör Per Kjellnäs till TT.
Senare samma år får förre ÖB Owe Wiktorin i uppdrag att utreda FRA:s framtid, med anledning av det förändrade internationella säkerhetsläget.
I juli 2005 föreslår försvarsminister Leni Björklund (s) att FRA, utöver avlyssning av internationell radiotrafik, också ska få avlyssna mobilsamtal, internettrafik och mejl som passerar Sveriges gränser.
Dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (m) ärver frågan. Strax före jul 2006 skickar han ut ett förslag om FRA:s kabelspaning på en mycket kort remissrunda.
Förre Säpochefen Anders Eriksson svarar att lagen skulle förvandla Sverige till ett ”internationellt skräckexempel på bristande rättsäkerhet”.
Men i januari 2007 skriver juristerna i lagrådet att regeringens förslag, med några kompletteringar, innebär en ”godtagbar balans” mellan enskildas rätt till privatliv och nationella säkerhetsintressen.
I juni samma år utnyttjade s, v och mp den regel som innebär att en minoritet kan låta lagförslag vila ett år, om de innebär begränsningar i människors fri- och rättigheter.
Inför avgörandet i riksdagen i juni i år höll flera borgerliga ledamöter öppet hur de skulle rösta, och de hamnadei korstryck mellan kritiska bloggare och de egna partiledningarna.
Till sist lovade regeringen att till hösten återkomma med förslag som ska stärka den personliga integriteten.
Därmed blev det bara en snabb återremiss till försvarsutskottet, och signalspaningslagen kunde klubbas den 18 juni precis som planerat, med enda skillnaden att det skedde på kvällen i stället för på morgonen.
