”Jag kommer att låta detta ta tid”, förklarade statsministern i måndags. Valresultatet måste få ”sjunka in”, menade Fredrik Reinfeldt.

Men tid är en bristvara för statsministern. Idag är det bara drygt en vecka tills dess han ska läsa upp sin regeringsförklaring. När riksdagen öppnar ska Fredrik Reinfeldt också ha en nygammal regering att presentera. Med eller utan Miljöpartiet.

Centerpartiet är den enda alliansvännen som öppet har signalerat att man kan tänka sig att ta in MP i en regering för att skapa en hållbar situation. Men det tolkas av andra som att Maud Olofsson anstränger sig för att inte hamna med ”svartepetter”, det vill säga vara den som stjälper ett möjligt samarbete. Många minns att det var C som drog sig ur när mittenpartierna försökte förhandla med MP om regeringssamverkan 2002.

Reinfeldt har däremot, hittills, inte velat svara på frågan om han är beredd att erbjuda MP ministerposter. Men Folkpartiet eller Kristdemokraterna låter i sin tur förstå att de är mycket tveksamma. Den stora stötestenen är kärnkraftsuppgörelsen, som allianspartierna med stor möda lyckades bli eniga kring. ”Den går inte att peta i”, som en centralt placerad person säger. Frågan ställs dock på sin spets först om MP säger sig vara intresserat av att ingå i en regering.

Återstår alltså en borgerlig minoritetsregering. SvD har talat med källor i regeringskansliet med god insyn i allianssamarbetet. De resonerar kring den förhandling som ligger framför de fyra partiledarna:

• Matematiken

Vid regeringsbildningen 2006 skulle Moderaterna, rent matematiskt, egentligen ha haft en minister till. Men Reinfeldt lät sig nöja med elva. I gengäld lade han beslag både på finans- och utrikesministerposterna. C och FP överkompenserades och fick vardera fyra statsråd. KD fick nöja sig med tre.

Nu har Moderaterna vuxit sig ännu starkare. Och som en centralt placerad person säger: ”Det är svårt att tro att M skulle sitta kvar i orubbat bo. De har i alla fall inte sagt att de kan tänka sig det och det vore kanske orimligt också”. Om fördelningen ska spegla valresultatet får M 13,4 ministrar, FP 3,2 ministrar, C 2,9 och KD 2,5. En exakthet som inte går att leva upp till i verkligheten.

Men KD ”utgår” ifrån att man kommer att få tre ministerposter. Ett parti som mister ett statsråd ”tappar ett skyltfönster och en möjlighet att kommunicera med sina väljare”, påpekar en tung person.

• Omfånget

Ett sätt att lösa dilemmat med maktförskjutningen inom alliansen är att öka antalet ministrar från dagens 22. ”Det går väl att gå upp några”, sägs det från ett håll. Men det som talar emot det är, som en annan initierad person säger, att M har satt en ära i att regeringskansliet ska vara mind-re än Göran Perssons. Kansli-huset ska inte bli en svulst på samhällskroppen.

• Positionerna

Med i potten ligger ju inte bara antalet statsråd, utan också positionerna. Lite slarvigt kan man säga att det går två jordbruks- ministrar på en finansminister. ”När partiledarna diskuterar det här så blir det en sammanvägning av valresultat, hur ansvars-områden ser ut idag och den olika tyngden på ministerpost-erna”.

En tung titel, av mer officiös karaktär, har varit vice statsministern. Men efter att ha förlorat placeringen som näst största parti talar det mesta för att Maud Olofsson mister den positionen. Det är något som ”alla uppfattar som naturligt”. Folkpartiets Jan Björklund räknar med att få ersätta henne. Som någon påpekar: ”Det var ungefär lika stor skillnad förra gången fast åt andra hållet”.

• Solidariteten

I en förklaring till ordet solidarisk i Svenska akademiens ord-lista står det ”visar prov på samverkan, samhörighet, lojalitet, håller (obrottsligt) samman”. Det är lite av de takterna som de mindre partierna hoppas att Moderaterna nu ska visa.

Men det finns de som tvivlar: ”De tänker nog att vi har gjort oss förtjänta av de här fyra procenten själva. Nu ska vi skörda”. Men Moderaterna har vunnit mer än de andra på samarbetet. Som ledare för alliansen har de blivit väljarnas naturliga val. ”De borde kanske tänka på det. Men jag tror inte att de över huvud taget funderar i de banorna”.

Även från annat håll efterlyses en ”fair deal”. För ”det är ju ingen som vinner på att någon är väldigt, väldigt sur”. En annan varnar: ”På lång sikt är alliansen beroende av att alla fyra partierna mår bra”.