Under Lars Ohlys ledning har förnyarna förlorat sin maktställning i vänsterpartiet. Förra kongressen blev ett stort nederlag för partiets högerfalang, som ibland kallade sig frihetliga socialister.

När partiet samlas i Norrköping i morgon riskerar partiledningen och Ohly i stället att attackerna kommer från motsatt håll, alltså från partiets mer renläriga vänster.

Förhandssnacket handlar om förslaget att ändra partiprogrammet. Formuleringen ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skall genomföras” ska ersättas med det vagare ”normalarbetstiden skall kortas”.

”Varför denna smygande reträtt? Är det politiska och ekonomiska trycket från höger för starkt?” undrar vänsterpartiet i Vita Bergen, i en av de sex motioner som går emot förändringen.

Lägg till det konflikten om Kuba. Där har hela sju partistyrelseledamöter reserverat sig mot Ohlys och majoritetens linje, som innebär att Kuba inte uppfyller ”de minimikrav som måste ställas på en demokrati”.

Vänsterpartiet hade en ovanlig politisk struktur så länge förnyarna mot ledningens (och de flesta medlemmars) vilja försökte dra partiet mot mitten.

Nu liknar vänsterpartiet mer de andra partierna. Det är partiledningen som står för den mer pragmatiska linjen, och den interna oppositionen som slår vakt om de traditionella uppfattningarna.

Ur pr-synvinkel har Ohly troligen inte mycket att förlora på en konflikt med Kubakramarna, eller sextimmarstraditionalisterna, på vänsterkongressen.

Det skulle faktiskt kunna bidra till att ändra allmänhetens bild av honom själv: mindre av ex-kommunistisk ytterkantspolitiker och mer av resonerande pragmatiker.

Det nya förslaget om sextimmarsdag för barnfamiljer är också ett exempel på hur Ohly sneglar på en bredare väljaropinion, hellre än att tillfredsställa de egna ideologiska vakthundarna.

Det gamla vänsterpartikravet på arbetstidsförkortning för alla blir i Ohlys version ett inspel i livspusseldebatten, där alla partier tävlar med olika förslag som ska ge föräldrar mer tid med barnen.

Den vinkeln på arbetstidsförkortning hamnar närmare den politiska mittfåran.

Men det betyder inte att det blir verklighet. Kostnaden ligger skyhögt över vad partierna i det egna blocket, socialdemokraterna och miljöpartiet, kan tänka sig att spendera på familjepolitiken.