Kommunistpartiet styr Kina sedan 1949. Men det politiska systemet har rötter i det flera tusen år gamla kejsardömet.

– Men numera finns ingen kejsare. Den siste var Deng Xiao-ping, säger Niklas Swanström. chef för Institute for Security & Development Policy (ISDP), ett fristående forskningsinstitut som bland annat är inriktat på Kina.

I teorin är det folkkongressen (NPC) som är den lagstiftande församlingen och som har makt att ändra konstitutionen. Det var NPC, som utsåg presidenten Hu Jintao i mars 2003. I praktiken utsågs han redan 2002 då han blev ordförande i partiet, som finns med på alla nivåer och vakar över alla institutioner. Den verkliga makten i partiet är koncentrerad till politbyråns verkställande utskott med nio medlemmar.

Begreppet Guanxi, (kontaktnät, allianser) är centralt för att förstå hur Kina styrs och vem och vilka som har de starkaste maktpositionerna. På alla nivåer och i alla verksamheter är nätverken viktiga. Samtidigt förändras de hela tiden.

– Det som gäller nu behöver inte gälla om ett halvår. Därför måste man hela tiden vara uppdaterad, säger Swanström.

Utöver partiet har militären och regeringen stor makt såväl formellt som informellt. För den som vill nå en maktposition är det därför viktigt att skapa goda relationer i bredare lager.

Folkkongressen, som sammanträder två veckor om året, utser förutom presidenten också premiärministern och bestämmer vilka ministerier om ska finnas. Nyligen inrättades sex nya superministerier, bland annat ett för energi och ett för miljö.

– Det visar vilka områden Kina anser viktiga i framtiden, säger Xiaolin Guo, forskare vid ISDP.

Även om partiet vakar över alla institutioner sker små steg mot förändring. Till exempel har folkkongressen visat ett visst oberoende och inflytande de senaste decennierna och gått emot partiet i en del beslut.