Det är ett spektakel med knappt tusen delegater från 39 länder, sjutusen poliser och över tretusen journalister. Det blir främst en exteriör bedömning av hur högdjuren uppträder, individuellt och i flock. Resultatet av mötet har förproducerats sedan länge. Budskapet till allmänheten måste lyda: krisen må vara dramatisk men vi har läget under kontroll.

Silvio Berlusconi står som värd för evene- manget och bjuder gästerna på ett utsökt tillfälle att studera ett skenande kejsarvansinne på nära håll. Visst kan Silvio Berlusconi avfärdas som ett helt unikt specialfall. Men fenomenet Berlusconi innehåller några illavarslande generella lärdomar om politikens villkor i det trivialiserande mediesamhället.

Under snart tjugo år i politiken har Silvio Berlusconi utplånat de gamla gränserna mellan det privata och det offentliga, mellan det intima och det publika. Och denna antikonformism bygger på en fullständigt målmedveten strategi där han exploaterat sin största tillgång, sin egen person. När man i den djupa ekonomiska depressionens tid skulle ha förväntat sig en intensiv diskussion om seriösa samhällsproblem lyckas han koncentrera intresset på en enda sak: på Silvio Berlusconi. Även G8 blir bara en scen för hans piruetter. Förmögen och maktfullkomlig kostar han på sig nyckfulla extravaganser, vulgära infall, maniska utfall, skabrösa skämt och fräcka lögner. Han lägger ner mer kraft på att vårda sitt yttre än sitt anseende. Politikens innehåll bekymrar honom mindre än den fåfänga kampen mot åldrandet. Men inte ens ansiktslyftningar, hårtransplantationer, mascara och tjocka lager smink kan i dag dölja att han är en gammal, sliten man. Under de senaste veckorna har han genom sitt extensiva kvinnliga umgänge blivit offentligt avklädd in på bara kroppen. Bokstavligen. Och hustrun har till slut begärt skilsmässa.

Kejsaren är naken, skulle man kunna säga. Men det är ju en banal sanning att ingen kejsare är hjälte inför betjänterna i sängkammaren. Där brukar till och med den enväldige bli en skröplig gestalt.

Nej, det mest intressanta är inte att Berlusconi är naken utan att han i sin striptease samtidigt lyckats klä av den italienska allmänheten. I det en gång så politiskt sofistikerade italienska samhället har han neutraliserat i stort sett all oppo- sition. Han har ett stabilt stöd i opinionen. Han skryter med att han leder Europas stabilaste regering och försäkrar att han inte tänker ändra sin livsstil. Sedan får pressen jämra sig, industriförbundet sucka uppgivet och biskoparna morra så mycket de vill.

– Jag köper allihopa, sa Berlusconi när han för tjugo år sedan bildade ett parti som filial till sitt medieföretag.

Så räddade narren sina dåliga affärer genom att bestiga kejsarens vakanta tron. Under demokratiskt legitima former.