Maria Wetterstrand är en av Sveriges mest populära politiker, och leder ett parti som har gått starkt framåt i opinionen. Wetterstrand beskrivs ofta som snudd på fläckfri. SVT:s kuplettsångare Henrik Dorsin lyckade inte hitta på något elakare än att hon är ”lite stel”.

Men Maria Wetterstrand är faktiskt en av två aktiva svenska partiledare som har svikit i regeringsfrågan. Den andra är språkrörskollegan Peter Eriksson. Inför valet 2002 lovade båda att inte stödja en regering de inte själva satt med i. Efter valet accepterade de rollen som stöd- eller samarbetsparti åt regeringen Persson.

Kanske bidrog den egna historien till att Wetterstrand var mindre bekväm under inledningen av tv-utfrågningen.

Den kretsade helt kring SvD:s artikel om att en majoritet av ordförandena i MP:s regioner är öppna för att samarbeta med de borgerliga efter valet, om det är nödvändigt för att hålla Sverigedemokraterna utanför allt inflytande.

”Det tycker jag är imponerande att de har en sådan beredskap att vilja ta ansvar för Sverige i det läget”, kommenterade Wetterstrand partikamraternas hållning.

Själv befinner hon sig i en brinnande valrörelse med de rödgröna och förklarade att frågan inte är aktuell, eftersom hennes tolkning är att de borgerliga hellre skulle regera i minoritet.

Men av egen erfarenhet vet Maria Wetterstrand alltså hur snabbt den politiska verkligheten kan förändras efter ett val, och hon försökte undvika att ge definitiva besked i utfrågningen. Till sist pressades hon ändå till något som lät bindande.

”Vi ser inte några möjligheter att gå ihop med alliansen i det läget”.

Sakpolitiskt fick Wetterstrand, precis som de andra partiledarna i det rödgröna blocket, svara på frågor i ämnen som splittrar det rödgröna blocket, som förmögenhetsskattens utformning och kvoteringen av föräldraförsäkringen.