Första kvällen i Almedalen bjöd på en ovanligt skämtsam Fredrik Reinfeldt, som löst och ledigt travade fram och tillbaka på scenen och ironiserade över motståndarlaget de rödgröna. En retorisk framgång enligt retorikkonsulten Martina Skowronska som ser en formkurva på uppgång.

– Så här bra har jag aldrig sett honom tidigare, det är stor skillnad, han måste ha fått ordentlig hjälp. Det fanns en bra balans mellan skämt och glimten i ögat och allvar.

Hur tolkar du hans kroppsspråk?

– Han upplevdes som väldigt säker. Kroppsspråket var avslappnat, han signalerade energi och självsäkerhet. Ett extra plus i kanten var att han inte hade något manus, han verkade tala från hjärtat. Naturligtvis kom inte talet där och då, han var väl förberedd men just det faktum att han inte hade ett manus ger en spontan och innerlig känsla.

Fanns det någon röd tråd i hans tal?

– Ansvar och förtroende. Ett genomgående tema var kontraster, ”vi gör så här, de gör så här”. Det är tydligt att han vill visa skillnaderna mellan alliansen och de rödgröna.

Kunde du urskilja några retoriska knep?

– Anaforer, upprepningar. Han började till exempel ett parti med ”vanligt folk med vanliga jobb i vanliga bilar i vanliga hus”, tror jag det var. Det är ett sätt att göra publiken uppmärksam på att man har något viktigt att säga.

Vilket budskap ville han förmedla?

– Att ansvar är hans grej. Han använde ett sådant värdeord som man förknippar med en statsman och han betonade också att han kommer att fortsätta på den vägen.

Lyckades han?

– Det får man nog säga, han måste ha gjort en retorisk makeover. Nu hade han karisma, tidigare har vi sett en mer lågmäld lite tråkig Reinfeldt men det var som bortblåst.

Finns det något Reinfeldt skulle kunna förbättra?

– Även om det gjordes i syfte att visa på skillnader tyckte jag att han lade för mycket fokus på oppositionens politik. Sen bör han också undvika att peka med pekfingret. Det ger intrycket av en sträng magister, att man vill läxa upp sina åhörare.