Kolleger i kris på veckans EU-toppmöte. Till vänster Storbritanniens Gordon Brown och Spaniens José Luis Zapatero. Till höger Tysklands Angela Merkel och Italiens Silvio Belusconi.
Foto: Geert Vanden Wungaert, Michel Euler, Thierry Charlier / AP
Det är krisen som gör det. Eller?
”Det är naturligt i djup kris att människor vänder sig till regeringen och har förvänt-ningar på att de ska reagera”.
Så kommenterar Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan att hans parti backar och Moderaterna växer. Utvecklingen följer alltså en sorts politisk naturlag.
”Detta är en beskrivning vi ska vända oss emot” inskärper Baylans motsvarighet Per Schlingmann (M) på sin blogg. ”Det vi ser i väljarkåren är ett växande stöd för vårt ansvarstagande och vår ekonomiska politik”.
Men hur ser det ut i andra Europeiska länder, som drabbats av samma kris? Bilden är långt ifrån entydig.
•STORBRITANNIEN
Den konservative oppositionsledaren David Cameron har nyligen bett britterna om ursäkt för att hans parti inte var bättre på att förutse krisen. Tories borde tidigare ha sett problemen med regeringens ekonomiska politik.
Camerons syfte med ursäkten är förstås att framställa premiärministern, och tidigare finansministern, Gordon Brown i ännu sämre dager.
Storbritannien är ett skolboksexempel på hur en global ekonomisk kris kan förväntas påverka opinionen.
Först ett ”rally around the flag”, en uppställning under fanan inför ett upplevt yttre hot, då Brown och Labour upplevde ett opinionslyft. Och sedan straffar väljarkåren regeringen för hur den hanterar krisens konsekvenser.
Nu leder de konservativa tvåsiffrigt.
•SPANIEN
Premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero vet hur yttre hot kan påverka opinionen. Hans socialistregering kom till makten bara dagar efter de islamistiska terrordåden i Madrid 2004. Förra året valdes han om, strax efter ett politiskt mord i Baskien.
Den ekonomiska krisen i Spanien har en tydligare inhemsk bakgrund än i Sverige. Regeringens knappa försprång har också minskat något, men det har inte skett någon radikal förändring av det spanska opinionsläget.
EU-parlamentsvalet i juni väntas knappt alls handla om EU, utan framför allt bli en examinering av de nationella spanska partiernas krishantering.
•ITALIEN
En man i badbyxor och solglasögon tar en drink under ett parasoll, till synes omedveten om att han sitter på en urban soptipp.
Det är omslaget till skivan Crisis? What Crisis? med Supertramp, men skulle kunna vara en bild av Italienskt krismedvetande.
Finansminister Giulio Tremonti påpekade i januari att Italiens ställning nu förbättras, men medgav att det förstås bara beror på att andra nationer halkar utför ännu snabbare.
Italiensk tillväxt sjunker lite långsammare, och konservativa italienska banker verkar ha klarat sig bättre än mer riskbenägna kredit- institut i andra länder.
Krisen innebär att ”Europas sjuke man” fått sällskap på sanatoriet. Väljarna har heller inte straffat premiärminister Silvio Berlusconi, som fortsätter att segla fram med höga opinionssiffror.
•TYSKLAND
Här regerar de stora partierna motvilligt tillsammans i en så kallad stor koalition.
Konservativa förbundskanslern Angela Merkels CDU/CSU har under krisen backat i flera mätningar, men från ganska höga siffror. Idag ligger hennes parti ungefär på valresultatet från 2005.
Koalitionspartnern Socialdemokraterna har inte lyckats exploatera krisen. Partiet hade tappat stöd redan innan krisen slog till, och står nu och stampar långt under valresultatet.
Tysk krisvinnare är det liberala oppositionspartiet FDP som anses ha lockat högerväljare som tycker att Merkel lagt sig för nära mitten under krisbekämpningen. I september är det val till förbundsdagen och då kommer de två regeringspartierna att göra allt för att besegra varandra.
