En kommande avhandling visar att bara 18 procent av de svenska riksdagsledamöterna säger sig ha ”karriärambitioner”. Troligen är det falsk svensk blygsamhet. De senaste veckorna har i alla fall flera ägnat sig åt karriärvård genom att kvitta ut sig, hellre än att rösta efter egen övertygelse och emot den egna partilinjen.

På torsdagen åkte Per Åsling (C) på turistmässan i Göteborg när riksdagen tog ställning till regeringens proposition om uranbrytning. Han ville inte rösta emot sin egen motion och riskera att fälla regeringens förslag.

För två veckor sedan kvittade Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikesministerkandidat, ut sig för att klara av partiuppdrag hemma i Skaraborg, när riksdagen beslutade om folkmordet i Turkiet 1915. Ahlin själv hade en annan uppfattning än det egna partiet.

Folkpartiets Fredrik Malm ville tvärtemot de borgerliga erkänna folkmordet, och kvittade därför ut sig av moraliska skäl.

Miljöpartiets Mehmet Kaplan argumenterade först mot partilinjen i debatten, men kvittade sedan snabbt ut sig för att slippa trycka på knappen.

Och när FRA-frågan avgjordes för snart två år sedan kvittade den moderata kritikern Karl Sigfrid ut sig för att han inte ”orkade igenom processen”. I praktiken hade han malts ned av partiledningen med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen.

Att kvittningen används som en ventil för partiledningar som vill bli av med oppositionella är ingen nyhet. Inte heller att riksdagsledamöter använder kvittning för att slippa utmana partilinjen.

Problemet är att systemet inbjuder till hyckleri, vilket alltid undergräver förtroendet för politik och politiker.

Om en riksdagsledamot tycker att partilinjen är viktigare än den egna övertygelsen är det rimligt att rösta med partiet, och förklara det för väljarna. I stället för att frånvara och skylla på en tandläkartid.

Kanske borde svenska riksdagsledamöter helt enkelt vara mer ärliga med sina karriärambitioner. Få väljare tror ändå att de inte har några.