”Jag kan säga dig en sak, den här processen var så pass obehaglig och så pass hemsk att jag inte vill prata om den.” På telefon från sin Greklandssemester gör Cecilia Wikström (fp) klart att hon mer än en vecka efter FRA-beslutet fortfarande är djupt tagen.

Det är ett gäng tilltufsade borgerliga riksdagsledamöter som nu repar sig efter holmgången med partiledningar och demonstranter. FRA-striden förlorade de, men i stället hoppas de ha uppnått något annat.

För medan Försvarets radioanstalt laddar för att bygga ut sin signalspaning, laddar förespråkarna för personvalet för att flytta fram sina positioner.

– FRA-frågan har visat att vi behöver konstitutionella förändringar. Vi kan inte välja en massa politiker som sedan tvingas rösta på ett visst sätt.

Så lyder centerpartisten Fredrick Federleys slutsats av den senaste tidens turbulens. Han har blivit hårt kritiserad av sina supportrar efter att till slut ha röstat ja till regeringens förslag.

– De känner ju en besvikelse och en tappad tilltro till systemet. Vad är poängen med att sätta ett kryss för dig när det inte ­leder dit vi hade hoppats.

Därför hoppas han att grundlagskommittén, vars arbete har gått in i sitt slutskede, ska reformera personvalet. De flesta är överens om att det nuvarande systemet är en halvmesyr. I senaste valet var det bara sex kandidater som kryssades in i riksdagen, övriga personvalda hade kommit in ändå.

Den handfull riksdagsledamöter som hamnade i fokus när signalspaningen debatterades är alla varma förespråkare för att personvalet ska få större betydelse. Och trots partipiskan i FRA-frågan har de sina partier bakom sig. Ändå kommer de sex personvalda ofta ”i kläm” mellan parti­demokratin och sitt personliga mandat, tycker centerpartisten Annie Johansson, som fick 2  296 personliga röster.

– Men fler personvalda skulle ställa större krav på regeringen att förankra sina förslag, tror hon.

Moderaten Karl Sigfrid ger en liten lektion i riksdagskunskap: i relation till regeringen har riksdagen bara så stor makt som den själv tar sig.

– I dag accepterar riksdagsleda­möterna i väldigt stor grad att bara följa med. Regeringens förslag godtas oavsett om man tycker att det är acceptabelt eller inte.

Men, säger Karl Sigfrid, det är inte en fråga om dåligt självförtroende från ledamöternas sida. Det är snarare realism som präglar deras agerande. De flesta vet att det är partierna och inte väljarna som styr.

Han tror, eller kanske hoppas, att maratonmötena med anledning av FRA-beslutet kan inne­bära en ny era där personerna gör större avtryck i politiken.

– Folk noterar att man kan driva sin egen uppfattning. Även om det mullras och ogillas från partiledningarnas sida så är det någonting man överlever, säger Karl Sigfrid.

Han är övertygad om att oavsett ”hur hård behandlingen” blir av den som är oppositionell så uppmuntrar det andra ledamöter att bli ”lite mer självständiga”.

Folkpartisten Birgitta Ohlsson är inte lika säker:

– Jag tror att risken är större för en backlash än att det här blir en push för personvalet.

Hon säger sig ”innerligt önska” att fler riksdagsledamöter följde sitt eget huvud.

– Men det finns en risk för att de i stället blir uppgivna. Jante­lagen hänger som en våt filt över svensk politik.