1) Opinionsmätningar bygger på att ett urval av befolkningen får representera hela folket, idagens Sifo 1194 uppringda personer (normalt frågar Sifo 1900 personer i sina månadsmätningar, men med veckomätningarna är antalet lägre). Men så länge inte varenda svensk tillfrågas finns en risk att slumpen spelar ett spratt.
Statistikerna har ett ord för det: felmarginal . För exempelvis M är felmarginalen mellan dagens mätning och den förra 3,7 procentenheter. Det som ser ut att vara en upp- eller nedgång från en månad till nästa kan med andra ord bero på slumpen.
När en nyhetsuppläsare eller rubriksättare påstår att ett parti backar eller ökar, kolla om förändringen ligger inom felmarginalen. Gör den det handlar det inte om någon verklig förändring av opinionen.
2) Förutom att vara försiktig med att prata om förändringar i ett partis opinionssiffror från en månad till nästa finns det även en felmarginal för partiets faktiska nivå i den enskilda mätningen. Extra intressant är den förstås för partier runt riksdagens fyraprocentsspärr.
Också här kan de slumpmässiga felen beräknas. När C idagens mätning får 4,7 procent betyder det i själva verket att partiet med 95 procents säkerhet ligger någonstans mellan 3,5 och 5,5 procent. För S, som får 30,6procent, ligger intervallet mellan 28 och 33,2. Mer exakta än så är inte opinionsmätningar.
Samma sak gäller skillnaden mellan blocken – ligger den inom felmarginalen är det enda vi kan säga att blocken är jämnstora, även om det ena ser ut att leda med några procentenheter.
3) Opinionsmätningar är ingen exakt vetenskap. Alla institut har sina egna mätmetoder:
•Sifo och Novus gör urvalet genom att ringa slumpmässigt valda telefonnummer, fasta och mobila, medan Skop och SCB använder befolkningsregistret.
•Sifo intervjuar på telefon, United Minds på internet.
•Sifo frågar ”Vilket parti skulle du rösta på i riksdagsvalet om det var val idag”, Skop frågar ”Vilket parti tycker du bäst om i rikspolitiken?”
•Sifos och Synovates mätperioder är en vecka under valrörelsen, annars två veckor, medan SCB mäter under en månad.
•Alla opinionsinstitut bearbetar resultaten i efterhand. Viktningar görs för att kompensera bortfall, urvalsbrister och andra mätfel. Sifo viktar för kön, ålder, arbetare/icke-arbetare och hur de intervjuade röstade i förra valet. Om en grupp blir för liten i förhållande till motsvarande grupp i hela befolkningen ges deras svar större vikt.
4) Journalister och kommentatorer vill gärna hitta förklaringar till att ett parti gått upp eller ner. Men opinionsinstituten ställer inga frågor till folk om varför de bytt partisympatier. Den som tolkar opinionssiffrorna utifrån aktuella politiska händelser spekulerar bara – förklaringarna kan förstås verka rimliga, men vi vet inte om de stämmer.
Var också vaksam på om det som ser ut som en opinionsmätning verkligen är en opinionsmätning. Det går till exempel inte att dra några slutsatser alls om folkopinionen utifrån läsaromröstningar på dagstidningarnas webbsidor, eftersom det inte finns någon kontroll över om de som deltagit är representativa för hela befolkningen.
5) Utöver väljarbarometrarna gör opinionsinstituten också undersökningar om inställningen till allt från kärnkraft till monarki på uppdrag av politiska partier, företag och organisationer. Beställarna försöker gärna framställa opinionen på ett sätt som stödjer deras egen linje. Hur frågorna och svarsalternativen är formulerade, ordningen på frågorna och vilken information som ges innan de ställs påverkar deltagarnas svar.
De åsikter som människor uttrycker i en opinionsmätning behöver inte heller vara särskilt genomtänkta. I själva verket har många som deltar kanske ingen särskild åsikt alls i frågan. På så sätt kan illusionen av en opinion skapas, trots att få personer egentligen är engagerade i frågan.
Källor: Opinionsinsituten samt statsvetarna Henric Oscarssons och Jesper Strömbäcks bloggar.
