”Det här är ju verkligheten, det här är ju verkligheten” ropade programledaren Anna Hedenmo när hon försökte ta tillbaka initiativet i burkadebatten i SvT:s Agenda.

KD-ledaren Göran Hägglund, som annars ofta talar om ”verklighetens folk”, hade just sagt att det är medierna som tycker att burkor är ett kittlande ämne.

Men verklighetsbilden var som vanligt den stora skiljelinjen mellan blocken, när det i kväll var dags för politisk lagsport, efter ”superveckans” två statsministerdueller.

Är det finanskrisen eller regeringen som har skapat problemen på arbetsmarknaden? Och har det blivit fler arbetslösa eller fler sysselsatta, eller både och?

Med alla sju riksdagspartier närvarande hamnar fokus förstås mindre på Moderaterna och Socialdemokraterna, och mer på de två heltäckande block som för första gången utmanar varandra i höstens val.

Håller de ihop?

TV-debatten inleddes med att några ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att fälla regeringens historiska kärnkraftsuppgörelse. ”Det tar jag hand om” sa Maud Olofsson korthugget.

Samarbete har ett pris på båda sidor om blockgränsen. Mindre och mindre framgångsrika partier riskerar att utplånas om de inte lyckas göra sig gällande i sina allianser.

Att det bränns har varit uppenbart de senaste dagarna. Lars Ohly sa i lördags att Vänsterpartiet, till skillnad från de rödgröna blockkamraterna, inte anser att man måste komma överens om allt före valet. Och Göran Hägglund ägnade sig på KD:s kommundagar åt att kritisera Moderaternas nya genusmarinerade jämställdhetspolitik.

Men inför TV-tittarna fungerar blockpolitiken. Båda sidor hade träffats före debatten, och lyckades i huvudsak undvika att exploatera de interna sprickorna. Inte ens i frågor som Afghanistan, betygen eller kärnkraften attackerade man sina egna.

Frågan är om de rödgröna hade bestämt sig för att släppa TV-tid till Lars Ohly, som till exempel i debatterna om skola och jämställdhet fick framstå som oppositionens talesman.

Maud Olofsson och Göran Hägglund hade inte samma möjligheter att hålla hög profil. Som regeringsföreträdare hade de mer att försvara än attackera.

Reinfeldt och Sahlin kan dra en lättnadens suck över att allianserna höll ihop, men inte slappna av. Om småpartierna inte lyckas profilera sig, och åker ur riksdagen, faller blocken samman ändå.