I ett inlägg på Brännpunkt skrev Ingvar Åkesson att det är felaktigt att jämföra ”signalspaningen med de tvångsmedel som de brottsutredande myndigheterna förfogar över”.

Försvarsunderrättelseverksamheten har som uppgift att förse regeringen med beslutsunderlag i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, skrev Åkesson och undrade om signalspaning mot utländska makthavare bara ska vara tillåten om de är misstänkta för brott. Den typen av underrättelser skulle enligt honom inte kunna hämtas in om det krävdes en misstanke om brott.

Folkpartisterna Birgitta Ohlsson, som lade ner sin röst i omröstningen, och Camilla Lindberg, som röstade nej, medger att frågan är komplex. Just därför måste den ses över av en parlamentarisk kommitté där jurister och experter ingår anser de.

– Just nu går det inte alls att säga vad som krävs. Vi måste avvakta och se vad som är tekniskt möjligt, säger Camilla Lindberg.

– Om vanliga svenskar ska utsättas för massiv avlyssning måste det finnas synnerliga skäl. Men vi har inte diskuterat vad som gäller vid yttre militära hot. Det måste definieras bättre. Det krävs tydligare avgränsningar vad man ska spana efter, säger hon.

Birgitta Ohlsson drar en parallell till lagen om buggning som föregicks av en flera decennier lång debatt och anser att det finns en risk för att förhastade slutsatser. I stället för att utöka FRA:s befogenheter vill hon satsa på ett utökat polisiärt samarbete inom exempelvis EU.

– Alla stater har ett intresse av att komma åt grov brottslighet, säger hon.

Enligt Birgitta Ohlsson sker troligen mestadels kommunikationen mellan ambassader och deras huvudstäder dessutom via satellit eller är hårdkrypterat vilket gör att spaning på kabel är irrelevant.

–  Om det handlar om ren militär kommunikation kan man fortsätta med den traditionella signalspaningen, annars får polisen och Säpo ta vid och de får ta hjälp av andra stater.