Förra veckan kritiserade statsministern journalister som ville veta om hans statssekreterare Ulrica Schenström var berusad när hon hade krisjour. Och den här veckan för att ”klumpa ihop” stort och smått i rapporteringen om statssekreterarnas köp av svarta tjänster.

Ofta har politikers inställning till medier ett samband med hur bra det går för deras partier i opinionen. Det är naturligt: de flesta politiker är övertygade om att deras politik är den bästa och om inte väljarna håller med är journalisterna ”the usual suspects”. Bilden av partiet har förvrängts av dem som förmedlar information till allmänheten.

Till vänster om socialdemokratin är medie­kritik en självklar ingrediens i morgongröten. Den svenska obalansen när det gäller regeringsmakten innebär att också de borgerliga ibland ser sina tillkortakommanden som ett resultat av mediernas bevakning.

Ett halvår före moderaternas katastrofval 2002 skrev Per Unckel en debattartikel. Hans parti hade räknat och funnit att de regerande socialdemokraterna fick betydligt mer utrymme i Sveriges Radio, Sveriges Televison och TV4 än vad moderaterna fick.

De här etermedierna presenterar ”en skev bild av svensk politik” menade Unckel och skrev att det verkar som om ”oppositionen ­’retuscheras bort’ till förmån för ytterligare reportage om de partier som sitter vid makten”.

Unckel kan ha haft fel eller rätt men kontrasten mellan inställningen hos de gamla och de nya moderaterna är total, som dag och natt.

Före senaste valet tapetserade blivande ­finansministern Anders Borg arbetsrummet med löpsedlar om sig själv och i januari 2006 talade partiets dåvarande presschef Ulrica Schenström med TV4-reportern Ulf Kristofferson som skrev boken ”Fredrik Reinfeldt - i huvudrollen”.

Hon räknar då upp landets tolv viktigaste redaktioner. I toppen på listan finns Rapport i Sveriges Television, Aktuellt, Nyheterna i TV4, och Ekot i Sveriges Radio. Alltså just de medieföretag som fick Unckel att gnissla ­tänderna.

Ulrica Schenström var allt annat än frustrerad. ”Jag säljer säkert in cirka tjugo nyheter per vecka” berättade hon för Kristofferson. ­Hennes kanske största triumf var debattartikeln som handlade om att moderaterna skulle byta ekonomisk politik.

”Det var en fantastisk upplevelse” sa Ulrica Schenström om uppmärksamheten som följde.

De nya moderaterna upptäckte att mass­medier oftast är en ganska enkel apparat. Den som stoppar in en bra nyhet i den ena änden kan räkna med att det kommer ut uppmärksamhet i form av artiklar eller inslag i den ­andra.

Partiet ändrade politik på en rad områden och kunde alltså leverera en strid ström nyheter. Moderaterna förstod plötsligt hur apparaten fungerade. Troligen är det precis det som Ulrica Schenström, nästan förälskat, beskrev som ”en fantastisk upplevelse”.

Nyhetsmedier berättar om nyheter: det är ­ganska fåfängt att leta efter någon rättvisa i det. Ett parti som förändras får uppmärksamhet som ett konsekvent (eller statiskt) parti bara kan drömma om. Ett parti i regeringen granskas på ett helt annat sätt än oppositionen.

Våren 2005 tappade socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog tålamodet med beskrivningarna av dåvarande regeringspartiet. ”Man koncentrerar sig på socialdemokraternas ofullkomligheter medan andra ­ligger så att säga i lä”.

Nu låter det likadant från moderaterna. I början på den här veckan förklarade den ­moderata ordföranden i arbetsmarknads­utskottet, Catarina Elmsäter-Swärd, att hon började bli irriterad. Varför? För att ”medierna bara granskar moderater”.