Det finns inslag av fars i Ekots avslöjande av hur det gick till när förre försvarsministern Mikael Odenberg fick jobbet på Svenska Kraftnät.

Eller snarare i hur stats- och näringsministern har beskrivit vad som hände. Både Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson skönmålar rekryteringsprocessen.

Skälet är förstås att allianspartierna har gjort stor affär av hur statsminister Göran Persson missbrukade utnämningsmakten i partipolitiska syften.

Kritiken saknade inte poänger, men det ser ju illa ut om den borgerliga regeringen fortsätter att dela ut toppjobb till partikamrater.

Fallet Mikael Odenberg har dessutom sin speciella bakgrund. Efter avhoppet som försvarsminister inledde han en karriär som frilansande kritiker av regeringens försvarspolitik.

Det var ingen bekväm situation, och ett sätt att få tyst på Odenberg skulle förstås vara att ge honom ett statligt jobb.

Regeringen har gjort en del av vad man lovade före valet, exempelvis annonserat ut ett antal statliga jobb.

Men den konsult som användes den här gången berättar nu alltså att han fick två namn. Den ena ville inte, och den andre var Mikael Odenberg.

Så i fallet Odenberg verkar skillnaden mot den förra regeringen framför allt bestå i ett moment. Att en extern konsult har fått godkänna den politiska utnämningen.