Mona Sahlins toppnotering i Sifo kom i februari 2008 när Socialdemokraterna fick över 45 procent. Efter en hisnande utförsåkning fick partiet lite drygt 31 procent i söndagens Sifomätning.
Översatt i väljare är det ungefär 800 000 som har övergivit Mona Sahlins parti sedan vintern 2008. Hur ska några av dem kunna lockas tillbaka?
Socialdemokraterna själva anser att det i hög grad är ett mobiliseringsproblem, att partiets sympatisörer har lagt sig på den berömda soffan.
Ett sätt att få dem att resa sig därifrån borde förstås vara att partiledningen försöker låta som traditionella Socialdemokrater. Att de får väljarna att ”känna igen partiet” helt enkelt.
Och kanske var det vad Mona Sahlin ville uppnå när hon sommartalade i Tantolunden, vid Hornstull i Stockholm.
Det var ett i huvudsak ideologiskt tal, där Sahlin varnade för att ett borgerligt Sverige blir som ”många andra länder”. Söndagens enda konkreta nya löfte var att skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare ska utraderas redan under nästa mandatperiod. Om den svenska ekonomin tillåter, förstås.
En sådan reform innebär en kostnad för statskassan på totalt 17,5 miljarder kronor. Det kan jämföras med prislapparna på några andra reformer som de rödgröna utlovade i den gemensamma budgeten i maj.
Den innehåller cirka sex miljarder mer till välfärden (kommuner och landsting) under två år. Den höjda a-kassan kostar drygt sju miljarder, medan förändringarna i sjukförsäkringen kostar drygt fyra miljarder kronor.
Den nya förmögenhetsskatten ska dra in fyra miljarder kronor till staten, och höjningen av koldioxidskatten ökar intäkterna med cirka fem miljarder kronor.
Skattesänkningen till de äldre tar alltså mycket stor plats i det rödgröna reformprogrammet. Och oppositionen slår nu regeringen när det gäller att vara generös mot pensionärerna.
Att satsa på äldre kan säkert beskrivas som traditionell Socialdemokratisk politik. Men det är inte lika enkelt när det handlar om ett löfte om en stor skattesänkning, även om den bara riktas till pensionärer.
