Politiker och personal på arbetsförmedlingarna står inte särskilt högt i kurs hos personer med funktionsnedsättningar och nedsatt arbetsförmåga. Flera som SvD talat med vittnar om oförstående och klantiga handläggare som är uppslukade av alla regelverk och som till och med visar en ovilja att hjälpa till.

–Jag har fått nog. En del biter sig fast vid regler som gör att vi missar jobb som vi kanske kan få, de är bara probleminriktade och ställer aldrig frågan vad jag är bra på eller vad jag kan. Det är de inte intresserade av, säger 39-åriga Shakti Slawomirska.

Hon blev synskadad vid tre års ålder, kom med sin familj till Sverige från Polen när hon var sju och har här gått i både integrerade skolor och specialskolor.

Shakti Slawomirska har en akademisk utbildning och har jobbat på Stockholms universitet med internationella projekt. Hon har också haft fler olika ströjobb, men inte några längre anställningar.

–Jag har nog missat tio jobb på grund av byråkratin hos arbetsförmedlingen. När jag har ett jobb på gång och tar kontakt med arbetsförmedlingen måste de skriva till en bedömningsgrupp som tillsammans med mig ska komma fram till vilka hjälpmedel jag behöver för att klara jobbet. Sedan ska man ta in offerter. Allt det här kan ta månader – men då är jobbet redan borta, säger hon.

Det Shakti Slawomirska behöver är en dator med punktdisplay och talsyntes. Eftersom hon ska starta eget har hon precis skaffat egna hjälpmedel. Därmed har hon uppfyllt en gammal dröm, men det är också ett bevis för att hon inte längre tror att hon får någon verklig hjälp i Sverige.

–Det här skämtet att bryta utanförskapet som regeringen lovade gäller inte oss. Det var bara snack och handikapprörelsen är dålig på att tala om hur illa det är. Som tur är har jag ett bra socialt nätverk och kan bli förbannad, det har hjälpt mig att uthärda.

35-årige Patrik Ericsson fick sin adhd-diagnos för ett år sedan. Bakom sig hade han ett ganska kaosartat liv med många och korta jobb. 2008 fick han en lönebidragsanställning i en livsmedelsaffär. Till en början gick det bra, men efter hand fick Patrik Ericsson allt svårare att klara jobbet. Till slut blev han sjukskriven på heltid.

–Nu vill arbetsförmedlingen att jag ska säga upp mig, men då förlorar jag ju min a-kassa och sjukskrivningen dras väl också in efter ett tag. Samtidigt är det omöjligt att söka jobb så länge jag inte fått in den rätta dosen på min medicin. Då blir jag fullt arbetsför, men det tar nog ett år till, säger han när vi träffas på kafé Bakstugan i Västertorp.

Patrik Ericsson tycker att handläggarna pratar över huvudet på honom. De verkar inte förstå hans situation utan frågar i stället hotfullt om han vill vara med i samhället eller stå utanför.

–Vi ska ha samma rättigheter som alla andra, men vi hamnar mer och mer utanför. Fler kommer att dras in i missbruk, begå självmord eller hamna i fängelse.

Trycket på arbetsgivarna att anställa personer med funktionsnedsättningar måste öka, menar Patrik Ericsson – som egentligen är mest besviken över att politikerna inte tar sitt ansvar.

–Jag saknar deras engagemang, empati och förståelse för funktionshinder. Det här inte är något som vi valt utan något som vi är födda med, säger han.