Stämningen på mötet med Kinas ledare skulle avgöra om det var lämpligt att ta upp enskilda fall. Men det är förstås stämningen hemma som har tvingat fram en ny Reinfeldt-doktrin.

I juni förra året var Hu Jintao i Stockholm. Efter deras möte förklarade Fredrik Reinfeldt att de diskuterat mänskliga rättigheter men att ”det är fel att föra upp enskilda fall på den nivån”.

Det var ett svar också på kritiken mot att han inte tog upp den fängslade svenskan Annika Östbergs fall, vid ett möte i maj förra året med den kaliforniska guvernören Arnold Schwarzenegger.

Inför Kinaresan var oppositionens kritik kanske uthärdlig, men också borgerliga politiker och ledarsidor började ifrågasätta engagemanget för de mänskliga rättigheterna.

I praktiken hade Fredrik Reinfeldt alltså ingen handlingsfrihet, trots beskedet att han inte skulle bestämma sig förrän under mötet med Hu Jintao.

Hade Reinfeldt kommit ut därifrån utan att ha nämnt enskilda kinesers öden skulle han på hemmaplan ha framställts som hukande inför en diktatur.

Nu fick statsministern i stället omedelbart beröm från Amnesty, och s-ledaren Mona Sahlins kritik förlorade sin tyngd.

Reinfeldt sa till och med att det var en försiktighetsåtgärd, att inte på förhand utlova kritik i enskilda fall. Mötet kunde ju ha blivit inställt.

Kineserna är dock vana att hantera utländsk kritik. Australiens premiärminister Kevin Rudd kritiserade häromdagen i Peking situationen i Tibet, men fick ändå möta Hu Jintao i går.

För svensk del innebär Hainan att Reinfeldt-doktrinen är överspelad. I framtiden kan kritik mot enskilda fall framföras på högsta nivå.