Om vi i Sverige inte kan enas, hur ska då världen kunna göra det?” utbrast ordföranden Hans Jonsson när klimatberedningen tillsattes för snart ett år sedan.
Nu tvingas regeringen hitta ett svar på den frågan. Statsminister Fredrik Reinfeldts favoritvision är ju att lilla Sverige under ordförandeskapet i EU 2009 förvandlas till Hulk: en välvillig grön jätte som ror hem ett globalt klimatavtal.
En av klimatberedningens huvuduppgifter har varit att bereda väg för just den svenska uppgiften. Men idag på eftermiddagen står Reinfeldt i EU-parlamentet och håller ett linjetal, utan att ha en bred majoritet bakom den svenska klimatpolitiken.
Båda blocken vill satsa på klimatåtgärder utomlands, skillnaden handlar om hur högt åtgärder i Sverige ska värderas. Båda sidor är förstås medskyldiga till att det inte gick att enas.
Men möjligen underskattade alliansen oppositionens motiv att söka konflikt i klimatpolitiken. Inom alla partier i det rödgröna blocket skapar det frustration när moderaterna och de borgerliga rustar upp sin miljöpolitik.
Att det inte blev en uppgörelse är alltså bara delvis en besvikelse för oppositionen. Partipolitiskt hoppas man kunna utvinna fördelar genom att kritisera regeringen för bristande klimatambitioner.
Det hade varit mycket svårare för oppositionen att välja den här utvägen om de borgerliga hade agerat samordnat och fokuserat.
Men så sent som i fredags kväll klagade beredningens ordförande internt över att allianspartierna inte hade kunnat enas om ett klimatmål för 2020.
Och eftersom folkpartiet reserverade sig för utbyggd kärnkraft var till de borgerliga till sist inte själva överens om klimatpolitiken.
