Sverige har sedan länge planerat ett toppmöte i Stockholm mellan EU och Ryssland den 18 och 19 november. Men från rysk sida ger man inga klara besked varken om datum eller plats för toppmötet.
Under hand har man låtit förstå att man inte vill komma till Stockholm utan föredrar Bryssel som plats för mötet, vilket skulle bryta den fleråriga traditionen för toppmöten mellan EU och Ryssland.
Två gånger om året brukar det hållas toppmöten mellan EU och Ryssland, på våren i Ryssland och på hösten i det land som har ordförandeskapet i EU. Den ryska sidan leds av presidenten medan EU leds av den stats- eller regeringschef som har det roterande ordförandeskapet, vilket alltså detta halvår är statsminister Fredrik Reinfeldt.
Från rysk sida har man fört fram Bryssel som lämplig mötesplats med argumentet att det samtidigt skulle ge tillfälle att besöka EU-kommissionen.
I så fall vore det väl klokt att vänta tills den nya EU-kommissionen tillträtt, säger man från svensk sida, vilket skulle betyda att toppmötet i praktiken skjuts till början av nästa år. Därmed vill den svenska regeringen förmodligen visa att den inte vill låta Ryssland diktera villkoren för toppmötet.
Bakom denna diplomatiska kurragömmalek ligger politiska friktioner i förbindelserna mellan Sverige och Ryssland. De blev tydliga för ett år sedan genom kriget i Georgien. Utrikesminister Carl Bildt jämförde då Rysslands ockupation av Abchazien och Sydossetien med det nazistiska Tysklands ”Anschluss” av Tjeckoslovakien.
Den kritiska rapport som Carl Bildt då lade fram som ordförande i Europarådet ledde till att han blev ”persona non grata” i Moskva. Fredrik Reinfeldt ställde sig öppet bakom den rapporten.
Sedan dess har olika utrikespolitiska initiativ väckt irritation i Ryssland.
Dit hör EU:s erbjudande om ett ”Östligt partnerskap”, som initierats av Sverige och Polen och som vänder sig bland annat till Ukraina och Georgien.
Senast häromdagen kom ett utspel om en EU-strategi för södra Kaukasus. När det presenterades förklarade Carl Bildt att Armenien, Azerbajdzjan och Georgien är suveräna stater med rätt att välja sin egen väg och att ingen har rätt att begränsa den rätten. Detta är en tydlig markering gentemot de ledare i Ryssland som anser att de har rätt att lägga sig i politiken i ”det nära utlandet”.
Utöver motsättningarna i förhållande till dessa post-sovjetiska stater så har Sverige och Ryssland också den alltjämt olösta frågan om Nord Stream, gasledningen genom Östersjön. Det rysk-tyska konsortiet som vill bygga ledningen väntar allt otåligare på att den svenska regeringen skall ge sitt godkännande.
Samtidigt kan man i Ryssland notera att EU-länderna är djupt splittrade i sin hållning till Moskva. Den franske premiärministern François Fillon förklarade häromdagen i Moskva att han eftersträvade ett stort avtal mellan EU och Ryssland. Samtidigt antydde han att det franska energibolaget EDF skulle kunna bli delägare i den planerade rysk-italienska gasledningen ”South Stream” i Svarta havet.
Samma dag förklarade Spaniens premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero för president Medvedev i Moskva att förbindelserna mellan EU och Ryssland skulle bli en högsta prioritet under Spaniens ordförandeskap i EU. Det är Spanien som vid årsskiftet tar över som EU-ordförande efter Sverige.
Vid G20-toppmötet i Pittsburgh om en vecka har statsminister Reinfeldt tillfälle att klara ut med president Medvedev om och när han är beredd att komma på EU-toppmöte i Stockholm.
