I denna alarmerande paradox ligger EU-parlamentets största utmaning för de närmaste åren. Fortfarande efter trettio år och sju val uppfattas denna församling som en onödig lekstuga. Det är dags för det nya parlamentet att visa politiskt mod och inleda ett genomgripande internt reformarbete. Det självklara målet borde vara att EU-parlamentet till nästa val 2014 skall uppfattas som en politiskt fullvuxen och jämbördig institution.

Stats- och regeringscheferna gör gärna anspråk på att ha monopol på den demokratiska förankringen. När de i sin outgrundliga vishet under de senaste femton åren delegerat allt mer makt till EU-parlamentet har de förmodligen föreställt sig att detta parlament fogar sig i order från huvudstäderna. Det borde vara dags för EU-parlamentet att frigöra sig, att finna en självständig roll som en tydlig motvikt till eurokraterna i kommissionen och den hemliga diplomatin mellan medlemsregeringarna.

Redan Santer-kommissionens fall för tio år sedan indikerade att EU-parlamentets ledamöter började bli självständigare. De tragikomiska turerna kring fallet Rocco Buttiglione för fem år sedan bekräftade den tendensen. Den anpasslige José Manuel Barroso som nu aspirerar på ett nytt mandat som ordförande i EU-kommissionen har lärt läxan från 2004.

En begynnande europeisk parlamentarism håller alltså på att växa fram. Men för att blomma ut och stärka sin legitimitet måste EU-parlamentet våga mer politik och mer demokrati.

Under tryck från huvudstäderna har parlamentet hittills lagt ner stor möda på effektivitet, det vill säga på att snabbt leverera beslut i lagstiftningsprocessen. Över hälften av lagförslagen har antagits i parlamentet under den första läsningen. Det har varit möjligt genom intensivt arbete i utskotten och genom de informella förhandlingarna med kommissionen och regeringarna (”trialoger”).

Denna samarbetsvilja och effektivitet har utvecklats på bekostnad av den öppna politiska diskussion i kammaren . När frågorna kommer dit har de stora grupperna redan kompromissat sig samman i utskotten. Saknas en öppen politisk konfrontation går skillnaderna mellan de olika partierna förlorad. Det försvagar de spänningar mellan olika alternativ som vitaliserar demokratin och därmed parlamentets legitimitet.

Rent praktiskt måste EU-parlamentet samtidigt i grunden reformera sin inre arbetsordning. En institution som är medlagstiftande i alla frågor måste precis som nationella parlament permanent kunna befinna sig i session, inte bara några dagar i månaden. Därför är det hög tid att överge resecirkusen till Strasbourg, av omsorg om EU-parlamentets effektivitet och legitimitet.