Bilden av EU-parlamentet som en onödig diskussionsklubb för generöst avtackade förbrukade politiker – en förgylld elefantkyrkogård – lever fortfarande. En bild som skymmer hur parlamentet stegvis förändrats de senaste 15–20 åren och förvandlats till ett maktcentrum och en språngbräda för en ny generation politiker. Sveriges EU-minister Cecilia Malmström och Finlands utrikesminister Alexander Stubb är bara två nordiska exempel på karriärer som började i detta parlament.

Dessutom har EU-parlamentet efterhand blivit en aktör i europeisk lagstiftning och en allt viktigare arena för europeisk politisk opinionsbildning. Parlamentets formella befogenheter fastställs i EU:s fördrag och om Lissabon-fördraget trä der i kraft vid årsskiftet så växer de ytterligare. Då får EU-parlamentet medbestämmande i alla EU- lagar. Men redan idag påverkar detta parlamentet direkt och indirekt en betydande del av de rättigheter och skyldigheter som gäller för omkring 500 miljoner medborgare i EU-länderna.

När EU grundades var embryot till dagens EU-parlament bara en församling vars ledamöter utsågs av medlemsländernas nationella parlament. Denna församling hade i huvudsak en rådgivande roll i förhållande till Kommissionen och till regeringarna. För 30 år sedan blev parlamentet för första gången en direktvald församling vars viktigaste formella makt bestod i budgetkontroll.

Det stora genombrottet kom med Maastricht-fördraget som införde vissa medlagstiftande befogenheter. Därigenom började en utveckling mot ett tvåkammarsystem. När EU-kommissionen lägger fram ett lagförslag så går det samtidigt till det folkvalda EU-parlamentet (”andra kammaren”) och till Ministerrådet som är regeringarnas organ (”senaten”). För att bli antaget krävs att både EU-parlamentet och Ministerrådet godkänner förslaget. Idag omfattas omkring två tredjedelar av EU:s lagstiftning av denna medlagstiftande procedur, vilket på allvar förvandlat parlamentet från allmän diskussionsklubb till ett maktcentrum som behandlat och påverkat de senaste årens tyngsta beslut (tjänstedirektivet, kemikaliedirektivet och klimatpaketet).

Parlamentets grovarbete sker i de olika utskotten och där genom- förs större delen av förhandlingarna mellan partiernas företrädare. När utskottens förslag så småningom når plenum för den avgörande omröstningen så är detta ofta en kompromiss som träffats mellan de största politiska grupperna. I slutvoteringen röstar de därför ofta på samma sätt.

Utöver medbestämmande i lag-stiftningen har EU-parlamentet även andra formella maktbefogenheter som det ibland utnyttjar på ett spektakulärt sätt. Till dem hör att parlamentet kan avsätta EU-kommissionen och kontrollerar hur EU:s budget används. Det ledde 1999 till att Jacques Santers kommission valde att avgå inför hotet att parlamentet skulle fälla den i en misstroendeomröstning.

Då hade en särskilt inkallad extern grupp revisorer bekräftat fusk och nepotism som kommissionens internrevision och parlamentets budgetkontrollutskott tidigare spårat upp. Direkt inblandade i den dramatiska historien var den spanske kommissionären Manuel Marin och den franske kommissionären Edith Cresson.

Till de formella befogenheterna hör också att parlamentet skall godkänna utnämningar, bland annat av ordföranden och ledamöterna i EU-kommissionen. Den makten hotade 2004 att drabba José Manuel Barrosso som i det längsta envisades med att föreslå Rocco Buttiglione (från Italien) och Ingrida Udre (från Lettland) till ledamöter. Inför hotet att bli nedröstad i kammaren begärde Barroso till slut uppskov och bytte ut Buttiglione och Udre. Ett bittert politiskt bakslag för Barroso som fick sitt politiska förtroendekapital högt intecknat.

I de båda fallen med Santers avgång och Barrosos bakslag belystes samtidigt en del av hur EU-parlamentet efterhand också skaffat sig informella maktinstrument. Ett sådant är utskottens offentliga förhör med kandidater till höga poster. Med förebild från bland annat USA:s kongress infördes sådana förhör när Jacques Santers nya kommission skulle tillträda 1995.

För att visa tänderna höll parlamentets utskott pressande förhör och några kandidater underkändes, däribland Anita Gradin och Ritt Bjerregaard. Den senare hade då påpekat att EU-parlamentet ändå inte var ett riktigt parlament. Fortsättningsvis behövde parlamentet bara hota med nya offentliga förhör för att få Bjerregaard att ändra attityd.

I bakgrunden till Santers avgång låg också en annan skandal som parlamentet avslöjade, nämligen hanteringen av BSE och galna ko-sjukan i Storbritannien. Där tillsatte parlamentet ett särskilt utskott som genom utredningar och offentliga förhör dokumenterade affären. Den var nära att fälla Santer redan innan anklagelserna för fusk och nepotism kulminerade. Senare har andra särskilda utskott grävt fram viktig information, bland annat om CIA:s verksamhet i Europa.

I EU:s utrikespolitik har parlamentet bara begränsade formella möjligheter att lägga sig i. Den sköts i huvudsak av regeringarna och Ministerrådet. Men parlamentet har ett stort inflytande som opinionsbildare och väcker uppmärksamhet i hela världen, bland annat som förkämpe för mänskliga rättigheter. Dessutom måste EU-parlamentet godkänna avtal som EU gör med andra länder, exempelvis ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland.

Nya länder som kandiderar för medlemskap i EU blir även granskade i EU-parlamentet som godkänner varje nytt medlemsland. Det ger parlamentet möjlighet att ställa krav på kandidatländerna. Det utnyttjade effektivt den dåvarande svenske EU-parlamentarikern Hadar Cars (FP) som fick parlamentet att ställa sig bakom kravet på att nya medlemmar måste ha avskaffat dödsstraffet för att bli godkända. Ett exempel på hur en ensam svensk ledamot genom parlamentet faktiskt kunde påverka länderna i Öst- och Centraleuropa.

På ett motsvarande sätt har ledamöterna i det EU-parlament som väljs i juni möjlighet att lägga sig i politiken i de länder som nu vill ansluta sig till EU. Det gäller i första hand Kroatien och Turkiet som redan förhandlar, men även de andra länderna på Balkan som under de närmaste åren ansöker om medlemskap. Detta belyser hur den gamla karikatyren av ett maktlöst EU-parlamentet håller på att bli historiskt överspelad.