Under 2008 gavs tillstånd till att filma misstänkta i hemlighet i 77 fall, jämfört med 51 året innan. För fem år sedan var samma siffra 23 fall. I genomsnitt pågick varje sådan övervakning med kamera i 40 dagar.
När det gäller hemlig teleövervakning beviljades det i 1455 fall, också den högsta siffran hittills och en ökning från fjolårets 1315.
Statistiken finns i den årliga redovisning som Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten gör på uppdrag av regeringen.
Enligt rapporten har den hemliga övervakningen ”haft betydelse för utredningen mot den misstänkte” i 54 procent av fallen. Att polisen har fått något slags resultat i drygt hälften av fallen betyder alltså inte att brottet är uppklarat utan kan istället betyda att utredningen till exempel går vidare.
Men att dessa åtgärder i så få fall gör att brott klaras upp är något som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg är mycket kritisk till.
– Om man skulle titta igenom hur många av de här 54 procenten som egentligen har lett till att brottet klarats upp eller att personen har lagförts, så talar vi om helt andra siffror.
Även om Anne Ramberg menar att hemliga tvångsmetoder krävs när man bekämpar allvarlig brottslighet, är det viktigt att polisens arbete fyller ett viktigt behov och att det är effektivt. Som tidigare expert i en utredning kring dessa frågor har hon också påtalat att man är utlämnad till vad polis och åklagare påstår när det gäller effektiviteten. Ingen utomstående eller vetenskaplig granskning görs av dessa ärenden.
– Risken finns att man utvidgar tillämpningsområdet hela tiden. För att man ska få använda tvångsmedel är det viktigt att det är effektivt eftersom det är oerhört integritetskränkande för den som övervakas, säger Anne Ramberg.
I rapporten har Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten delvis tagit till sig kritiken om att effektiviteten behöver utvärderas av andra och inte bara av polis och åklagare.
– Vi vill ju förbättra sättet att mäta effektivitet, säger riksåklagare Anders Perklev.
I rapporten skriver han tillsammans med rikspolischefen Bengt Svenson att deras respektive myndigheter gemensamt påbörjat ett arbete med att se över frågorna om hur dessa åtgärder ska utvärderas, bland annat genom att se över de formulär som används.
I rapporten framgår också att ansökan om tillstånd för hemliga tvångsmedel har fått bifall i mer än 99 procent av ärendena. Detta tolkar polis och åklagare som att de ansökningar som görs är väl underbyggda och motiverade.
Kritiken om att den ökande övervakningen inte löser särskilt många brott menar riksåklagaren är en värderingsfråga.
– Alldeles uppenbart så bidrar detta till att klara upp många fall av grov organiserad brottslighet. Det kan man också konstatera i många domstolsförhandlingar. Jag tror inte att det för närvarande är rimligt att avstå från att använda detta, säger riksåklagare Anders Perklev.
– Men till sist är det en politisk bedömning att avgöra hur nyttan ska vägas mot integriteten.
