Polisen Per Gunnarsson har hållit kontakt med föräldrarna till förolyckade Rosi Gynette Dusabe. ”Jag fick ett mejl för bara några veckor sedan och efter att jag hjälpte dem med hemresan så skickade de ett paket med gåvor och några bilder från hennes begravning.
Foto: JACOB ZOCHERMAN/PRIVAT
Den osannolika historien börjar med en dramatisk dödsbrand i det lilla samhället Horndal i Dalarna – och med en enträgen polis från Avesta. Per Gunnarsson sattes på fallet redan dagen efter den våldsamma eldsvådan i slutet av november 2006.
Branden började i ett källarutrymme och panik utbröt bland de 25–30 asylsökande som bodde i trappuppgången. Rökutvecklingen var kraftig och grannarna hoppade från balkongerna för att komma undan. Men 27-åriga Rosi Gynette Dusabe gjorde ett ödesdigert val – och gick istället ut i trapphuset. Det var också där som rökdykarna hittade hennes livlösa kropp.
– Hon var gravid i nionde månaden. De kunde varken rädda henne eller fostret. I den tjocka röken räknade hon antagligen fel på antalet våningar, och passerade förbi ytterdörren vidare ned i källaren, säger Per Gunnarsson.
Ganska snabbt stod det klart att det förmodligen rörde sig om en anlagd mordbrand. Polisen hittade ingenting i källaren som kunde ha orsakat den på egen hand och i Horndal har vålds- och fridsbrott med rasistiska förtecken förekommit tidigare.
– Men trots ett omfattande utredningsarbete så hittade vi ingen gärningsman. En ung man satt anhållen en natt, men släpptes i brist på bevis.
Dessutom gick identifieringen av den 27-åriga kvinnan trögt. Hennes id-handlingar visade sig vara förfalskningar och hon hade precis anlänt till förläggningen. Ingen utredning hade påbörjats. Ingen visste varför hon befann sig i Sverige.
Det var först när en av hennes bekanta hörde av sig som historien klarnade. Kvinnan kom från Gitega i Burundi, och plötsligt satt Per Gunnarsson med ett telefonnummer till föräldrarna. I Afrika.
– Det var minst sagt komplicerat att kommunicera. Vi lyckades hitta en tolk som kunde både kirundi och svenska, och så kunde min dotter hjälpa till på franska.
Någon vecka in i korrespondensen damp det ned ett kort konstaterande i mejlboxen: ”vi kommer till Sverige i övermorgon”.
– Och så stod de plötsligt på stationen i Avesta. Vi bekräftade deras identitet med hjälp av DNA. Det var helt osannolikt. Jag har varit polis i över 40 år men jag har faktiskt aldrig engagerat mig så här i ett enskilt ärende, säger Per Gunnarsson.
Föräldrarna, Marcela och Capitoline, hade lånat stora summor för att över huvud taget kunna ta sig till Sverige och Dalarna. Väl där var pengarna dock slut och att föra ut kroppar ur landet är dyrt.
– Men de ville verkligen ha med sig dottern och barnbarnet från bårhuset för att kunna begrava dem hemma i Gitega, Burundi. Så jag fick helt enkelt försöka fixa fram mer pengar.
Efter visst strul blev det napp hos Svenska kyrkan och Avesta kommun. De täckte en del av kostnaderna och samtidigt hjälpte Per Gunnarsson familjen att fylla i en ansökan till Brottsoffermyndigheten, men trodde egentligen inte att de skulle fungera.
– Där sa de med en gång att det var på gränsen, i och med att det är svårt att säga säkert om mordbranden faktiskt var riktad mot Rosi.
Men för några veckor sedan kom beskedet. Föräldrarna får 25000 kronor var, plus betalt för utlägg i samband med resorna. Efter avdrag för bidragen från kommunen och kyrkan så slutade det med en brottsofferersättning på 56000 kronor.
– Det känns förstås aldrig bra att man inte lyckas gripa gärningsmannen, men det här blir ändå någon sorts avslut. Den här gången tycker jag faktiskt att jag kan säga med gott samvete att vi gjort precis allting vi kunnat.
