Jag kan inte sluta tänka på henne, kvinnan som jag läste om i en notis här i SvD förra veckan. Hon som drattade rakt in i Picassos Skådespelaren, värderad till bortåt 700 miljoner. Säg att hon i sista stund halkade in på den där konstföreläsningen på Metropolitanmuseet i New York, att hon haft en slitig julhelg och bestämde sig för att ta ledigt. Koppla av med något för själen. Som Picasso. Långsamt gick hon runt med en duktig föreläsare, lärde sig helt nya saker om den kände konstnären, sträckte sig på tå i de nya julklappsskorna för att bättre se en detalj på denna tavla från hans rosa period runt år 1905, vickade till – och for med väskan rakt in i dyrgripen. Ritsch, ratsch, filibom – så snabbt gick det att åstadkomma en av världens mest kostsamma revor.

Efteråt. Jag kan föreställa mig hur hon återfick balansen, vände sig om, såg vad som hänt. Det finns ögonblick när världen stillnar. Rädsla är iskall, som om den hade legat i ett frysfack. Frågan är vad som hände sen, efter att hennes hjärta och andning gått i gång igen.

Hur tar man sig hem? Hur blir samtalet över middagsbordet när ens man, smått förstrött, frågar: Och hur har du haft det i dag, älskling? Säger man då, rakt upp och ner: Jo, jag har rivit sönder en Picassomålning. ­Eller börjar man i en annan ände. Gråter. Sliter sitt hår. Tuggar i sig ytterligare en lugnande tablett, åtminstone tills konservatorn som ska återställa tavlan hunnit ringa.

Alla vi som inte skurit upp någon Picasso har ändå nuddat fasan, i andra former. Plötsligt har något hänt, något irreparabelt, omöjligt att förutse och därmed också förhindra. Hur många av oss har inte som barn ­försäkrat att vi, minsann, kan hjälpa till – och allt gick så bra, så bra, tills vi stod där med det ­finaste släktporslinet i skärvor runt fötterna.

Att något ska gå i kras på Fina Museet är varje småbarnsförälders mardröm. Det räcker ju att ett litet, litet finger kommer för nära, petar rakt in i en Sigrid Hjertén eller Matisse. När larmet går är allt redan för sent.

”Var god vidrör ej” är en klassisk svensk varning. Kommer man till Danmark låter det så mycket snällare: ”Pille ikke”. Min egen son lärde tidigt att ett museibesök består av två delar. Först får man gå runt med händerna på ryggen. Sedan får man saft och bullar.

Men allt vi ramlar in i är inte av ondo. Det kan hända fantastiska saker också om vi vågar tappa balansen, släppa kontrollen. För det är ju inte givet att vi ska dratta in i en Picasso. Låt oss förutsätta att det finns andra klenoder. Som ett nytt jobb. En ny kärlek. Chans till något vi inte ens vågat drömma om. Plötsligt finns det framför oss. Det fantastiska, eller skrämmande om man har den läggningen, är att de största valen gör vi på ren intuition. Utifrån känslan att så här måste det bli.

Att byta jobb eller bostad, att bli tokförälskad eller gå från hus och hem är inga resultat av forskning eller vetenskapliga undersökningar. Plötsligt har det hänt – och om det var värt ­revorna i vår invanda livsväv vet vi först efteråt.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur.