Precis när jag gick förbi sträckte han fram handen…

Men låt oss ta det från början: Så var det alltså dags att lyfta blicken från klotgrillen och mördarsniglarna och inse att livet börjar igen. Det vanliga livet. I ärlighetens namn tog det ett tag innan jag insåg att det jag läste, hörde eller klurade ut på egen hand inte var en given inledning på en kolumn, eftersom jag var ledig. Nu har jag plockat fram datorn, nu sitter jag här – och påminner mig att det inte finns något vanligt liv.

Visst, vi kan återvända till vardag och arbetsveckor, men därmed inte sagt att vi är samma personer som tidigare. Nya saker har hänt. Själv har jag, till exempel, aldrig någonsin varit 62 år, 8 månader och 10 dagar förrän just i dag. Ingen vet vad det innebär.

Till sommarens mer skiftande nöjen hör alla mil som jag avverkat på fyra hjul. Nej, jag ska inte trötta er med ännu en drapa om mitt liv som usel bilförare. Det nya i sommar var att jag bet huvudet av skammen och fäste en remsa på bakrutan med informationen: övningskör.

Två dagar senare kraschade jag av alldeles egen kraft, föll i en trappa och stukade foten så rejält att jag fick forslas i rullstol till en röntgenkamera. Tack och lov var foten inte bruten men när jag äntligen kunde börja cykla igen hade jag gärna haft en skylt med övningskör på ryggen.

För andra har såväl vägen framåt som de invanda stigarna förändrats totalt:

En man jag känner miste sin hustru dagen innan de skulle fira sin 40-åriga bröllopsdag. En väninna miste sin älskade man plötsligt och utan förvarning, en morgon sträckte han armarna i ren lycka mot sommarhimlen, några kvällar senare drabbades han av den stroke som ändade hans liv.

Döden smular sönder livet, också för oss som blir kvar. Det är då vi skulle behöva en liten remsa på ryggen som upplyser att från och med nu tar vi nya steg, det är inte alls säkert vi minns hur vi tar oss genom kurvor eller nerför backar; vi är helt enkelt ute och övningskör i våra nya liv.

Tack och lov kan det omstörtande, totalt omvälvande, också vara något positivt. Som den lycka man aldrig hade vågat hoppas på. Att möta den som drabbats av kärlek, den som stjärnögd talar om en ny förälskelse, är som att krypa nära en kamin den kallaste regnvädersdag. Värmen sprider sig. I ett kök i Köpenhamn hör jag historien som gör också mitt hjärta varmt och efteråt tar den nyförälskade mig under armen och vi studsar ut i ösregnet, min stukade fot gör plötsligt inte alls lika ont.

Sedan ser jag henne: På trappan till huvudbangården ligger en ung flicka över sin ryggsäck och på håll är det omöjligt att avgöra om hon gråter, sover eller är drogad på något sätt. Det är då mannen kommer fram, han som arbetar med gatubeläggningen en bit bort. Precis när jag går förbi sträcker han handen mot flickan, ger henne äpplet som han hade i fickan.

Godhet har många ansikten. Just detta har skäggstubb och ögon som berättar att jo, den här mannen vet också hur det är att kraschlanda – och börja övningsleva igen. Med hjälp av en utsträckt hand.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se