Plånboken styr grisens livsvillkor

"Vad hände med den grisen?"

Min 6-årige son tittar storögt på tv:n som visar bilder på hopklämda danska grisar.

Kanske är det nu det är dags för en pedagogisk diskussion om att vara snäll mot djur, eller att påminna om vart köttfärssåsen kommer ifrån. Men så inser jag att det är troligare att mina barn får äta upp dessa tv-grisar, än att jag gör det. De äter skolmat och kan inte välja. Eller, hur ofta funderar jag själv över vart mitt eget lunchkött kommer ifrån?

Det är lätt att uppröras av tv-bilder på djur som far illa. Men efter några dagar står man ändå där i charkdisken och tummar på plånboken. Vi äter 50 procent mer kött idag än för 15 år sedan. När övriga Europa ryggade för Galna kosjukan, såg vi i potatislandet chansen att sätta tänderna i det berg av billigt kött som blev över. Nu vill vi ha det varje dag men vi vill betala som för potatis.

I en storskalig produktion är det lätt för enskilda djur att fara illa även med högstående svenskt djurskydd. I Danmark är köttet, trots ambitioner, främst en högeffektiv exportindustri. Självklart kan svenska uppfödare lockas av att använda samma billigare metoder som sina danska konkurrenter. Enda motdraget är att ta mer betalt för kött från djur som fått leva ett lite drägligare liv.

I slutänden får djuren det så bra som vi betalar för, men för att betala mer krävs tydligare besked om hur de svenska grisarna mår. Krav-grisar får gå ute och böka och konventionellt uppfödda kan åtminstone klara sig utan många skador om de sköts ordentligt. Men många får för lite halm, även i Sverige. Så vilken gris finns i min säck?

Och vad är det för gris som serveras i ungarnas skolmatsal?

Henrik Ennart

08-13 56 29

henrik.ennart@svd.se

Fler artiklar | Blogg