Statliga företag och stora privata företag måste ha minst 40 procent av varje kön i sina styrelser annars riskerar de straff i form av böter, indragna statsstöd och förbud att delta i offentliga upphandlingar. Det är innehållet i ett lagförslag som EU-kommissionens vice ordförande och kommissionären för EU-rättsliga frågor, Viviane Reding, väntas lägga fram den närmaste månaden. Hon har tröttnat på att andelen kvinnor i de stora bolagens styrelser i EU är ynka 14 procent och att bara 3 procent av styrelseordförandeposterna innehas av kvinnor.

Storbritannien bedriver en kampanj emot förslaget och får enligt uppgifter i Financial Times pinsamt men inte helt oväntat stöd från Sverige. Fler och fler höga företrädare för svenskt näringsliv – såväl kvinnor som män – har den senaste tiden klivit fram som kvoteringsförespråkare. Oppositionspartierna vill ha en lagstiftning. Den svenska regeringen anser sig däremot ha både tid att vänta och tilltro till att problemet ska rätta till sig av sig självt.

Det gör det inte. Vad man än principiellt tycker om kvotering har det visat sig vara det i särklass mest effektiva sättet att uppnå en förändring.

2002 var andelen kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser 12 procent. Då räckte det med att den dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg gick ut och hotade med en lag för att siffran tre år senare skulle vara uppe i 21 procent. Sedan dess har regeringar och politiker ropat varg så många gånger att näringslivet inte längre bryr sig och andelen styrelsekvinnor pendlar någonstans strax över 20 procent.

När Sverige nöjde sig med att hota med lagstiftning gjorde Norge allvar av det och i dag är över 40 procent av styrelseledamöterna där kvinnor. Länder som Island, Nederländerna, Belgien, Spanien, Italien och Frankrike har följt efter med olika varianter av kvoteringslagar. I det sistnämnda har lagen på bara ett år lett till nästan en fördubbling av andelen kvinnor i styrelserna – från 12 procent till 22 procent.

Det här med styrelseposter och ledningspositioner kan så klart kännas som en ickefråga för oss längre ner i hierarkin. Varför ska vi kämpa för dem på toppen, bry oss om kvinnor som tjänar mer än tio gånger mer än vi gör? Svaret är ändå: Du ska bry dig!

Ingen annanstans på arbetsmarknaden är diskrimineringen av kvinnor så uppenbar som på de ledande positionerna. Det är allvarligt eftersom det är i de stora bolagens styrelser och ledningar som makteliten samlas. De bestämmer över mängder av människors jobb, bollar med våra sparpengar och de utövar påverkan på politikerna. De beslut som tas i styrelserna kommer på olika sätt få betydelse för ditt liv. Som Carina Lundberg Markow, ägaransvarig på Folksam, uttryckte det när jag intervjuade henne för något år sedan:

”En tredjedel av Sveriges kvinnor är anställda i stora börsbolag och många har en partner som är det. Vård, skola och omsorg är privatägt i större utsträckning. Och hela pensionssystemet bygger på att vi har ett fungerande näringsliv. Då bör de bästa sitta i styrelsen. Så är det inte i dag.”

Anna Laestadius Larsson är frilansjournalist. anna.laestadius.larsson@svd.se