Perssons många ansikten

Våren 2001 landar Göran Persson för EU:s räkning i Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Värdarna säger först att EU:s delegation inte ska få träffa Kim Jong Il. Men sedan dyker han plötsligt upp bakom ett draperi. Med Göran Perssons ord ”en liten farbror på rätt höga klackar”.

Persson berättar om en lång överläggning där ”vi verkligen gick igenom alla de svåra frågorna”: dialogen med Sydkorea, kärnvapnen, de mänskliga rättigheterna, landets havererade ekonomi.

Persson lägger till att ”jag pressade honom väldigt hårt på olika saker” och tyckte sig se ”öppningar” i nordkoreanens svar.

Britten Chris Patten, som var med i Pyongyang i egenskap av EU:s utrikeskommissionär, berättar historien annorlunda. Kim Jong Il ville bara tala med EU-delegationen om ett enda ämne: USA.

Vad vill Bush, varför är amerikanerna oförskämda, varför hotar de hans stackars land?

”Vi kom som europeiska fredsemissarier, men åstadkom ingenting” sammanfattar Patten lakoniskt i sina memoarer.

Patten vet nog ingenting om Göran Perssons medverkan i Erik Fichtelius dokumentär. Men Gudrun Schyman, Erik Åsbrink, Maud Olofsson, Carl Bildt och Leif Pagrotsky har stått i kö för att dementera påståenden som Persson gjort i programmet.

I ett långt inslag, med efterföljande studiodebatt i Aktuellt i onsdags ställdes frågan om SVT har gett utrymme åt en ”notorisk lögnhals”, alltså Göran Persson.

Morgonen efter vill P1 diskutera dokumentärens bild av Persson som egotrippad och självfixerad. Inbjuden är chefsrekryteraren Lars-Olof Tunbrå, som har skrivit en bok om chefer som är psykopater.

”För att orka med det tuffa klimatet på toppen idag får man ju ha en personlighet med dragning åt vissa narcissistiska inslag”, säger Tunbrå och pekar på egenskaper som karisma och lusten att exponeras.

Men narcissister utmärks också av en grandios självbild. Tunbrå nämner övermod, maktfullkomlighet och bristande hänsyn som egenskaper som man ”riskerar att få med i paketet”.

Personlighetstypen är inte ovanlig bland politiker enligt Tunbrå, som pekar på två andra politiker med liknande drag: Carl Bildt och Gudrun Schyman.

Persson säger själv så här om Schyman i del tre: ”Hon har en självbild som inte är riktigt bra”.

När den första omgången av Expedition: Robinson spelas in sommaren 1997 hade Erik Fichtelius redan intervjuat Persson i över ett år.

Det finns scener i ”Ordförande Persson” där likheten med dokusåpan är fullkomlig. Ensam inför en skakig kamera tittar Persson in i kameran och berättar om intrigerna, och sveken i världen utanför.

Gudrun har sagt ”knulla” och Leif har svikit valutaunionen. Carl behöver nåt att göra, Maud ljuger och Mona är ingen tänkare. Det handlar lite om politik, och mycket om personer.

Erik Fichtelius har beskrivit sitt projekt med dokumentären som historiskt.

Det stämmer i många avseenden. Ingen annan svensk före detta statsminister och partiledare har veckan efter sin avgång blivit föremål för diskussioner om vilken personlighetsstörning han eller hon lider av.

Är han en notorisk lögnare? En chef med narcissistiska drag? Har han bara lite dåligt minne?

Eller är det motståndarna som ljuger och Persson som talar sanning? Talar alla sanning i den meningen att de beskriver sina subjektiva minnesbilder?

Har Fichtelius gjort en hårdvinklad dokusåpa-klippning för att renodla Perssons mest spektakulära karaktärsdrag? Eller är det Persson som manipulerar Fichtelius, som under de första ”hemliga” inspelningsåren samtidigt kommenterar politik i SVT:s Aktuellt?

Är det en dokumentär om eller av Göran Persson?

Bra journalistik ska svara på frågor, men ”Ordförande Persson” skapar bara nya. Det är lysande tv.

Göran Eriksson

08-13 56 17

goran.eriksson@svd.se

Fler artiklar