Det small. En hög och ihålig smäll och min kollega, fotografen Magnus Hjalmarson Neideman och jag tog trappan ner från redaktionen mot Bryggargatan, två steg i taget. Vi rusade framåt men backade snabbt.

Jag stannade upp och försökte förstå det oerhörda. Mannen som låg på Bryggargatan såg så fridfull ut. Blodet färgade snön. Alldeles intill: myllret av människor.

Mannen som nu låg med utsträckta armar och ben hade haft en djävulsk plan. En bil skulle brinna och locka till sig nyfikna. En ny explosion skulle få dem att fly upp mot Drottninggatan. Där skulle Taimour Abdulwahab utlösa en bomb till.

Ann Ödlund, som forskar om krishantering vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, talar om en kris på tre nivåer: individens, Stockholms och nationens.

Magnus Hjalmarson Neideman och jag har återvänt till Bryggargatan och pratat med över femton människor som fanns på plats för ett år sedan. Alla har hanterat upplevelsen på sitt sätt.

Pascal Moulas som försökte rädda självmordsbombarens liv berättar om drömmen som återkommer: Taimour Abdulwahab fattar tag om honom och de dör tillsammans.

En ung man söp sig full den natten. En kvinna sprang och sprang och sprang. En tredje kände ingenting tills han tog in det oerhörda när han satt i bilen, tre dagar efter Nordens första självmordsattack.

Jag kunde vakna mitt i natten med kristallklara minnesbilder. Tänk om.

En vecka efter terrorattacken var jag vittne till hur en hel kupé höll andan. Mitt emot mig på tunnelbanans röda linje satt en man med mörkt hår och skägg. Precis som mina medpassagerare var jag uppslukad av min mobil när mannen plötsligt reste sig. Kvar på hans plats stod en röd ryggsäck. Vi släppte våra telefoner med blicken. Vi stirrade på ryggsäcken. Vi letade med blicken efter mannen, som stod och läste på kartan över tunnelbanenätet. Vi tittade på väskan igen. Sekunderna kändes som minuter. Det var alldeles tyst. Tills han satte sig igen, och vi fortsatte kolla statusuppdateringar på Facebook.

Ann Ödlund talar om Stockholmskrisen. En bortglömd väska väcker frågor. Kommer det att hända igen? Är Stockholm ett mål? Vem är skurk? Hjärnan kämpar med att göra omgivningen begriplig.

Avgörande för att en händelse inte ska bli en nationell kris är enligt Ann Ödlund snabb och korrekt information.

Ett år har gått men pusselbitar om Taimour Abdulwahab saknas. Ingenting i Säpos utredning tyder på att han hade sökt psykiatrisk hjälp eller mådde dåligt. Bland dem han umgicks med i Luton i Storbritannien sågs han inte som någon tongivande person.

Hur ska vi förstå en människa som banar sig genom en folkmassa med bomber fästa på kroppen? Någon som just har efterlämnat en ljudfil som slår fast att nu ska ”barn, döttrar, bröder och systrar dö”, följt av kärleksord till hustrun. Pussa barnen från mig.

”Det här är våran gata”, säger ett av alla vittnen på platsen. En kvinna återvänder hit och ”tränar på att gå på Bryggargatan”.

Pascal Moulas sover bättre nu. Tänk om-tankarna kommer mer sällan.

Kvar finns berättelsen om en djävulsk plan.

Och ett varför.