Jag har varit stygg – ”men du, ge mig ditt hemnummer så ringer jag upp precis när du satt dig för att äta middag. Sur – ”jag vill inte ha sådana här samtal till mitt hem”. Och tväravslutat samtaletinnan de ens hunnit presentera sig. Men på den senaste tiden har jag mjuknat. Jag har börjat utveckla en blödighet gentemot de telefonförsäljare som, trots att jag tydligt och klart deklarerat nix, insisterar på att ringa nästan varenda kväll. Kanske för att min dotter närmar sig åldern när i stort sett det enda arbete som står till buds är telemarketing. Kanske för att det trots allt är lite trevligt att någon gör sig besväret att prata med mig personligen.

Det blir mindre och mindre av sådant nuförtiden när vi förväntas göra allt fler av våra ärenden via nätet och mobilen, i takt med att nättjänster och mobilappar i allt högre grad ersätter mänsklig service. Ibland är det bra så klart, snabbt och smidigt. Och lönsamt för företag och myndigheter med minskade lönekostnader i sikte. Men vad händer när ärendet är av lite mer komplicerad natur, när klickalternativen inte verkar stämma?

Häromveckan var jag hos min bank, Swedbank. Om vi säger så här, jag har varit kund där hela mitt liv och de har under åren tjänat betydligt mer på de avgifter och räntor jag har betalat för mina lån än jag fått tillbaka som tack för mitt sparande. Det var säkert ett år sedan jag träffade någon av deras banktjänstemän senast men nu behövde jag hjälp med en knepig transferering. Långt efter lunchtid, vid tvåsnåret, var det trångt som om det var utförsäljning av den senaste iphonen på bankkontoret. Jag trängde mig förbi kunderna som stod och svettades i sina vinterkläder, fick en nummerlapp och insåg att det var nästan 20 nummer före mig. En kassa var öppen. Det tog en dryg timme och när det äntligen var min tur läxade tjänstemannen upp mig och tyckte att jag borde ha använt mig av telefonbanken. Jag var en besvärlig kund. Som hade fräckheten att dyka upp personligen. Han tyckte väl att jag borde veta det.

Det var också med en viss förfäran jag läste sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldts vision om den framtida sjukvården i Stockholm här i tidningen förra veckan. Allt fler patienter ska slussas till e-hälsotjänster och vi ska själva leta information om våra sjukdomar och söka oss rätt i vårddjungeln.

Snart diagnosticerar vi oss själva, får recept på mejl och undviker att belasta telefonväxeln och sjukhusen med vår närvaro. Om vi behöver prata med någon får vi passa på när telefonförsäljarna ringer:

”Hej Anna, jag heter Johan och ringer från telemarketing vid middagstid, hur står det till?”

”Inte så bra, jag är lite yr och det kniper i magen när jag äter, ibland har jag svårt att gå på toaletten. Tror du att jag kan ha blivit intolerant mot något? Och du förresten, när jag ändå har dig på tråden, vad tycker du att jag ska göra med mina fonder?”