Internets storlek och anonymitet har gjort det möjligt för vem som helst att dölja sig bakom hemliga identiteter. Pedofilerna söker sig dit ungdomarna samlas: På chattforum och i sociala medier.

Vanligtvis börjar polisutredningen med ett tips från allmänheten. Därefter tar den lokala polisen kontakt med rikskriminalens it-brottssektion. Där jobbar nio utredare med att internetspana mot både svenska och internationella nätpedofiler.

Rikskriminalen samarbetar i sin tur med flera av landets ungdomssajter för att få ut förövarnas IP-adresser, som är ett slags digitalt fingeravtryck.

– Det går att spåra trafik på nätet, beroende på hur den ser ut. Av all den information vi samlar in så går det till slut att dra slutsatsen att vi hittat rätt person. Vi har ganska god koll på vilka de är, säger Jörgen Lindeberg som är kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen.

Nästa steg är att kontakta internetleverantören, förutsatt att gärningsmannen inte använder sig av en anonymiseringstjänst. Ett ytterligare problem är att många operatörer inte sparar loggfilerna längre än två till tre veckor.

Den inledande händelsekedjan avslutas med att den misstänkte pedofilen grips och får sin dator beslagtagen som bevismaterial.

– Vi är lite mer offensiva när det gäller sexualbrott mot barn än mot vuxna. Det svåra är att titta in i kristallkullan och värdera vad vi har för bevis. Vi vill självklart ta den misstänkte så fort som möjligt. Men man får heller inte äventyra utredningen genom att gå in för tidigt så att bevisningen inte håller, säger Christer Axling som är barnsexutredare vid Södertörnpolisen i Stockholm.

Därefter ska de utsatta barnen spåras upp. Det kan till exempel ske genom att polisen hör av sig till mejladresser i den misstänktes dator. När offren har identifierats uppstår nästa stora svårighet, enligt brottsutredaren Birgitta Engberg som tidigare undervisat i barnsexbrott vid Polishögskolan.

– I bland har barnet inte ord för det som har hänt. I vissa fall finns andra hinder, till exempel att barnet tycker om gärningsmannen och därför inte vill berätta, säger Birgitta Enberg.

Förhören hålls i två omgångar i särskilda förhörssalar för barn. Vanligtvis får barnet själv styra berättelsen. Allting filmas för att den minderårige inte ska behöva närvara i rättssalen. Först efteråt får barnet träffa en psykolog.

– I en brottsutredning vill man inte att behandlingen ska pågå samtidigt, eftersom det kan påverka minnet hos barnet. Det är inte optimalt för barnet, men rent praktiskt är det bäst av den anledningen att man inte kan ifrågasätta att det är någon som manipulerat barnet, säger Birgitta Enberg.

Samtidigt är det viktigt att utredarna får någon att prata med.

– Det ingår att våra barnutredare får träffa en psykolog en gång i månaden för att få en naturlig avlastning. Med rätt handledning och möjlighet att tömma ryggsäcken så orkar man fortsätta ett helt yrkesliv, säger Christer Axling.