Kolumn | Söndag 17 april

BRYSSEL, SvD
Sverige är i‑dag EU:s bäste medlem, betalar för sig under visst gnäll men följer med strömmen och vill egentligen ingenting särskilt i EU. Stukad av bakslaget i EMU-omröstningen upphöjde statsministern passiviteten till vägledande doktrin i Europa-politiken. Ambitionsnivån personifieras i regeringen av en Europaminister som aldrig deltar i EU:s möten.

Passivt medlemskap kan förefalla oemotståndligt lockande. Man kan hålla ihop partiet och får sällan några ovänner. Men det bygger på föreställningen att om man inte gör något så händer ingen­ting. I EU-sammanhang är detta ofta en vill­farelse.

EU-systemets sinnrika konstruktion hålls samman av en gemensam rättsordning med direkt effekt för medborgare och andra juridiska personer. Denna rättsgemenskap övervakas av vakthundar med relativt självständiga befogenheter, EU-kommissionen och EG-domstolen. När den politiska ledningen visar sig handlingsförlamad så kan juristerna ta över. Det har vi genom åren sett många exempel på.
Häromdagen fick vi försmak på ett nytt ytterst intressant fall, målet Marks&Spencer (C-446/03), som Mats Hallgren rapporterat om (SvD Näringsliv 8 och 9 april).
Det handlar i sak om ett problem som diskuterats och utretts otaliga gånger sedan 1960-talet; om rätten till gränsöverskridande förlustutjämning för företag som verkar i flera EU-länder.
Det högsta politiska ledarskapet har inte kunnat enas om en harmonisering av reglerna. Alla har vetorätt i skattefrågor och några utmärker sig genom att de inte vill någonting, som Bosse Ringholm och Pär Nuder.

Vad händer då? Jo, genom utslaget i fallet Marks&Spencer senare i år kan man räkna med att EG-domstolen tvingar en rad EU-länder, däribland Sverige, att anpassa sina regler till den gemensamma marknadens krav på icke-diskriminering. Om man får göra förlustutjämning inom det egna landet så skall man få göra det inom hela EU.
Fallet blir ett pedagogiskt exempel på hur politisk passivitet straffar sig. Samma sak visar sig snart när EU-ledarna sopar det omstridda tjänstedirektivet under mattan. Det kommer naturligtvis att dyka upp på bordet igen, i en eller annan form. Om inte politikerna förmår enas om reglerna så utvecklas regelverket från fall till fall genom de tolkningar som görs av juristerna vid EG-domstolen i Luxemburg. Jean Monnet, EU-konstruktionens fader, ler i sin himmel ständigt stärkt i sin uppfattning att politiker kommer och går medan institutioner består.

Den 29 april organiserar riksdagen en partiledaredebatt om EU:s framtid. Tidpunkten är litet märklig eftersom de politiska förutsättningarna kan ändras radikalt under den intensiva månaden maj, med ödesval i Storbritannien och Tyskland och folkomröstning i Frankrike. Men sådana ovidkommande detaljer spelar kanske ingen roll för den passive EU-medlemmen Sverige? Varför inte bordlägga framtiden och remittera frågan till Luxemburg?