– Det är klart att jag vill vara med, det är ju en fantastisk sak. Men i grunden är min passion att arbeta, helst sju dagar i veckan. Man får mer gjort då än om man bara jobbar fem dagar i veckan, säger 54-åringen och ler utan att riktigt avslöja om han skämtar eller inte.

Amerikanen Bruce Beutler delar medicinpriset med fransmannen Jules Hoffmann och kanadensaren Ralph Steinman som olyckligt avled ett par dagar före beskedet om att de tilldelats världens förmodligen viktigaste forskningspris.

–Ja, det måste man säga. Det finns inget mer ärofyllt. Jag är ganska säker på att Ralph Steinman kände att han förr eller senare skulle få priset och att det är sorgligt att han inte är här nu. Han var väldigt duktig, säger Bruce Beutler.

De tre får priset för sina upptäckter om hur det medfödda immunförsvaret fungerar, inte minst vad som triggar ingång det. Bruce Beutler är professor i genetik och hans genombrott kom efter fem års intensiv kartläggning då hans team hittade de receptorer som är kodade till speciella gener och fungerar som ett slags känselspröt för immunförsvaret.

Det är en ytterst hängiven och godmodig man som SvD följer under några av hans framträdanden i Stockholm. Lika väl som han klarar sig inför en krävande publik under Nobelföreläsningen på Stockholms universitet i en fullsatt aula, lika intresserad och inspirerande är han inför eleverna på Tullinge gymnasium i Botkyrka.

Han går först runt och tittar på och kommenterar de projekt som naturklasserna håller på med. Han ställer frågor om vad de tycker om att klona människor, vad som egentligen ingår i parfymer, hur höga koldioxidvärden påverkar hälsan och liknande.

Men så berättar han också om sitt liv som forskare. Hans pappa var också forskare och redan före tonåren hade Bruce Buetler bestämt sig för att ta samma bana. Han menar att forskningen är beroendeframkallande, att man måste älska att arbeta, våga utmana sig själv och ha ifrågasättande röster omkring sig.

–Sedan gäller det att upptäcka nytt, det som ingen sett förut och att välja ett viktigt område, inte någon perifer liten detalj som egentligen är betydelselös. Man måste också ha tålamod och därför måste man hata att misslyckas, sade han och fick applåder av Tullingeeleverna.

Utvecklingen inom genetikforskning har gått snabbt de senaste 20 åren. Det som förr kunde ta flera år att arbeta sig igenom kan nu göras på bara några dagar. Och det kommer att leda till många nya upptäckter och en storhetstid för de som ägnar sig åt genetikforskning.

Att få tillgång till den allra senaste utrustningen var också avgörande för att han flyttat från La Jolla i Kalifornien till Dallas i Texas. Där är forskningsanslagen bättre och här har han också fått ett helt nytt laboratorium på universitetet UT Southwestern.

–Många pristagare säger att de fått en biljett att resa jorden runt och att de inte behöver jobba mer. Men den Nobelfrossan tänker inte jag drabbas av. Jag har mycket kvar att uträtta, säger han.