Nu är det drygt en vecka kvar till påsken. Nej, jag menar förstås Pesach – den judiska påskhelgen som, delvis, är den kristna påskens ”äldre bror”, för att använda den förre påvens ord när han, under ett besök i Jerusalem för några år sedan, kallade judendomen för kristendomens äldre bror.
De flesta torde vara förtrogna med Leonardo da Vincis berömda målning ”Nattvarden”. Jesus, omgiven av sina lärjungar vid det långa bordet intar ”den sista måltiden”, som verket ursprungligen heter, kvällen före sin korsfästelse. Om inte annat så minns några kanske den svenska fotografens Elisabeth Ohlson Wallins skandalomsusade variation av målningen. Hennes fotografiska bild anlägger ett tidstypiskt ”genusperspektiv” på da Vincis verk genom att avbilda dess centralgestalt och övriga deltagare som ”transpersoner”.
Hur man än ser på konstverkets tema bör man komma ihåg att motivet visar lärjungarna samlade till den högtidliga pesachmåltiden, med Jesus på ”husfaderns” hedersplats.
Påsk och pesach brukar vanligen också infalla vid ungefär samma tid på året, men på grund av att judendomens kalender följer månårets räkning och påsken i år inföll ovanligt tidigt har det i år blivit flera veckor mellan de bägge högtiderna.
Medan påsken för många svenskar är en av våra stora mathelger så kan ingen jude, hur sekulariserad den än må vara, undgå att vara medveten om pesachs religiösa innebörd. Högtiden inleds med ”Sederaftonens” måltid, just den som avbildas på da Vincis mästerverk, och kring sederbordet samlas så många av familjens generationer och vänner som möjligt. Och så ställer man fram en bägare åt profeten Elia, han skall varsla om Messias snara ankomst. Messias som inte bara skall bli det judiska folkets utan hela mänsklighetens frälsare.
”Seder” betyder ordning, och måltiden följer en föreskriven, flera timmar lång ordning under vilken bön förrättas och berättelsen om uttåget ur Egyptens slaveri berättas. (Fast de flesta hoppar nog över ett och annat.) På Bibelns starka och rena språk berättas det om judarnas befrielse ur den egyptiska fångenskapen, Röda havets delning så att de torrskodda kunde undkomma sina förföljare och den fyrtioåriga ökenvandringen som skulle ta slavmentaliteten ur folket.
Pesach brukar kallas för det judiska folkets befrielsefest, då Herren ”med stark hand” förde det ut ur fångenskapen. I Israel blev det med tiden allt fler som kände att liturgins ord fastnade i halsen. Under den första intifadan krävde den politiska högern, och en del andra, att de ockuperade palestiniernas resning skulle slåss ner ”med stark hand”. Det var då som en del israeler kände behov av en ”alternativ” seder. En ”ordning” som mindes det judiska folkets befrielse, men också gav plats åt bön för alla förtrycktas och förnedrades återupprättelse. Jag bjöds för många år sedan till en sådan sederafton där likasinnade från olika familjer och generationer samlades kring festmåltidens symboler, framdukade på en filt vid Döda Havets strand. En månstrimma kastade sin glans över det svarta vattnet, och jag skulle inte ha förvånats om profeten Elia hade tagit in sin plats kring filten, med löfte om a l l a folks snara befrielse.
