“Jag är mycket glad och hedrad över att vara utsedd till 2007 års mottagare av Olof Palmepriset. Det känns mycket ansvarsfullt för mig. Detta hedrande pris ser jag inte bara som ett erkännande av min individuella kamp för kvinnors rättigheter i Iran utan också som ett sätt att hedra kvinnorörelsens kollektiva kamp liksom andra medborgarrättsrörelser i Iran.

Detta pris visar att de som kämpar för att försvara lika fri- och rättigheter i Iran – trots alla motgångar och patriarkala hinder på vägen – verkligen kan påverka. Vårt krav på rättvisa har gett eko i världssamfundet. Jag är också medveten om att jag, genom att ta emot detta pris, kommer att bli utsatt för mer press och anklagelser i mitt hemland.

Jag tillägnar detta pris alla kvinnor i mitt land; min mamma, alla samvetsfångarnas mödrar och andra mödrar som har lärt oss hur vi ska kämpa mot diskriminering, så att vi kan föra denna kunskap vidare till våra barn och kommande generationer.

Jag hade hoppats att jag kunde vara tillsammans med er idag på denna stora dag, som kommer strax före Internationella kvinnodagen. Men dessvärre blev jag förvägrad att resa ut från mitt land.

Sådana ingripanden är inte ovanliga i mitt land, där kvinnor måste föra en ständig kamp för att få lika rättigheter.

Jag är stolt över att vara en sekulariserad kvinna, att tillhöra en rörelse som har en 100-årig med krav på kvinnors lika rättigheter.

I mer än hundra år har vi, liksom våra medsystrar världen över, kämpat för dessa grundläggande mänskliga rättigheter, däribland rätten att själva bestämma över hur vi ska klä oss – en rättighet som vi har blivit berövade på grund av regeringens ideologi.

Särskilt under de tre årtionden som följt på den islamiska revolutionen i Iran har många av de landvinningar som tidigare generationers kvinnoaktivister uppnått blivit förverkade.

I nära tre årtionden har vi kämpat för rätten (för kvinnor) att begära skilsmässa och lika rättigheter inom äktenskapet. Vi har upprepade gånger framhållit att mäns rätt till månggifte är en outhärdlig och skamlig realitet för kvinnor. Men dessa patriarkala lagar består.

I åratal har vi fått stå ut med att skadeståndet för kvinnliga olycksoffer är längre än för män. Vi ställer oss frågande till varför det skadestånd som betalas ut till olycksoffer ska bero på om vederbörande är man eller kvinna? Vi frågar oss varför våra lagar betraktar män som fullvärdiga människor, som normen, medan kvinnor ses som hälften så mycket värda, och ibland till och med mindre.

Men i vårt samhälle förändras kulturen snabbare än lagarna. Kvinnors höga andel av de universitetsstuderande (över 60 procent) och deras engagemang för fortsatt närvaro inom politiken, samhället och kulturlivet är en bekräftelse på att vi inte kan ha lagar som släpar långt efter verkligheten.

Vi frågar oss hur det kan komma sig att Irans regering har undertecknat FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, liksom den Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men ändå inte anser sig skyldig att tillämpa dem?

Om dessa internationella konventioner stadgar att all slags diskriminering i det offentliga livet ska upphöra – inklusive diskriminering på grund av kön – hur kan det då komma sig att våra lagar inte lever upp till dessa åtaganden?

Varför ska kvoter begränsa kvinnors deltagande i universitetsstudier?

I åratal har vi pekat på behovet av att höja åldersgränsen för straffmyndighet. Trots det kan flickor från 9 års ålder och pojkar från 15 år fortfarande dömas för brottsliga handlingar och behandlas därmed som om de vore vuxna. Den enda strafflindring man ger dem är att verkställandet av dödsstraff av omyndiga skjuts upp tills dessa att de har fyllt 18 år.

/…/

I många år har iranska kvinnor stött på problem för att de har gift sig med afghanska eller irakiska flyktingar. På grund av våra ojämlika medborgarskapslagar får inte dessa kvinnors barn iranskt medborgarskap. Varför är det så? frågar vi oss.

I många år har vi krävt stopp för dödsstraff genom stening och hedersmord och vi har krävt att lagarna ska ändras så att sådana sedvanelagar inte får kränka kvinnors rättigheter. Trots det fortsätter hedersmorden och avrättning genom stening.

Men dessa sedvanelagar – dessa brott – kan inte längre ses som kulturellt betingade eller som en del av våra traditioner. De är snarare ett tydligt exempel på våld mot kvinnor, ett våld med stöd i lagen.

För närvarande trakasserar moralpoliser över hela vårt land stora skaror av både män och kvinnor på grund av deras klädval.

Medborgarrättsrörelserna i Iran – däribland också studenternas, arbetarnas och lärarnas organisationer – kräver rättvisa och frihet. Men många av deras aktivister sitter i fängelse. Medlemmarna förhindras att knyta kontakter och samarbeta med andra rörelser och blir utsatta för tilltagande press och polistillslag.

/…/

Jämställdhetsrörelsen i Iran växer i styrka. Men det är klart att våra motståndare också har blivit starkare.

Men var inte rädda! Den fredliga kamp vi tror på kommer att stärka vår beslutsamhet. Vi kommer att fortsätta att hämta styrka och kraft från vår övertygelse om att all den energi som genomsyrar våra dagliga liv är nyskapande, kreativ, stimulerande och mäktig. Vi kommer att beskydda den med våra liv. Tack!