På plats i Stockholm tog i stället hennes syster, Shirin Ardalan, emot priset ur Lisbet Palmes hand.

Utrikesminister Carl Bildt protesterade mot reserestriktionerna för Parvin Ardalan och beskrev dem som ”oacceptabla”.

Olof Palmes minnesfond motiverar priset med att Parvin Ardalan har gjort ”kravet på lika rättigheter för män och kvinnor till en central del av kampen för demokrati i Iran”.

Svenska Amnestys tidigare generalsekreterare Anita Klum betonade vid en paneldiskussion att kvinnors rättigheter är en central de av de mänskliga rättigheterna. Publicisten Arne Ruth uttryckte sin förvåning över att den iranska kvinnorörelsens kamp mot ”könsapartheid” inte har fått större uppmärksamhet i väst.

SvD:s Bitte Hammargren beskrev hur poliseringen mellan USA och Iran gör att iranska intellektuella, som har kontakter med väst, ständigt löper risken att bli anklagade för ”spioneri”. Etnologen Fataneh Farahani ställde frågan hur den iranska kvinnorörelsens krav på ett slopande av mannens rätt till månggifte kan ses som ett hot mot nationens säkerhet.

Kvinnorörelsen har gamla anor i Iran. Det är ingen import från väst och har en mer än 100-årig historia.

Parvin Ardalan betonar att de iranska lagarna släpar långt efter verkligheten. Hon är medveten om att hon själv kan utsättas för fortsatta förföljelser, men manade sympatisörerna att inte tappa modet.