Det är cocktailpartyn några meter bakom baslinjen. Där står en näringslivshöjdare som är med och sponsrar tävlingen vilket i och för sig är bra men hade varit ännu bättre om han gjort det för att han är åtminstone lite intresserad av tennis, inte för att umgås med andra höjdare, kändisar, halvkändisar…

Nu står han där med ryggen vänd mot centercourten och skålar i champagne och smaskar på snittar.

Just då Thomas Johansson ska serva på en viktig poäng brister någon på cocktailpartyt ut i ett gapflabb, tydligen helt omedveten om att det spelas en ATP-turnering några meter bakom honom.

”Har Thomas Johansson inte lagt av – det är väl han som kallas TinTin undrar en galakädd kvinna som förmodligen tänker på Joachim ”Pim-Pim” Johansson.

Det finns en hel del tennisintresserade på Båstad-läktaren och jag lider med dem. De har inte en chans att få njuta av en match utan störs hela tiden av ringande mobiler och pratande åskådare som inte sitter där därför att de vill se tennis utan därför att vill vara delaktiga i partyt.

Lider också med spelarna. Det är professionella yrkesmän som kommit till Båstad för att arbeta men betraktas av många som bifigurer i spektaklet.

För spektakel är vad det är. Det är som om arrangören inte litar på produkten tennis utan måste sälja in den med en massa krimskrams.

Vem i Båstad bryr sig om de tennisintresserade åskådarna och om spelarna?

Nej, det är party-party som gäller – och så l-i-t-e tennis liksom för att det inte ska vara så tydligt att man kommit till den svenska tennismetropolen för att dricka champagne, smaska på snittar och i bästa fall få en skymt av Zlatan eller i alla fall någon såpaskådis.

Robin Söderling?

Nej, han är inte riktigt känd i dessa kretsar.