Lite mer som Bengt Westerbergs parti, sammanfattade opinionsanalytikern Nicklas Källebring när han tidigt igår morse presenterade en varumärkesanalys av Folkpartiet på M/S Teaterskeppet i Visby hamn.

FP fick veta att de måste bli mer socialliberala, mjuka upp skolpolitiken, vässa på rättviseprofilen och jobba med invandringsfrågan för att kunna locka nya väljare. Men viktigast av allt – byt ut Jan Björklund. Allt enligt de drygt tusen intervjuer som opinionsmätarna Synovate har genomfört.

Undersökningen visar också att när det gäller äldrefrågor går Folkpartiet hem. Jan Björklund syntes inte i publiken vid seminariet, men man hade kunnat tro att han var på plats. Bara några timmar senare presenterade han konkreta förslag inom just äldrepolitiken, och förklarade samtidigt vikten av socialliberalism. Men att han själv skulle vara ett sänke avfärdar FP-ledaren: ”Sådant där går upp och ned. Jag tror det finns andra partiledare som har större problem än jag”, säger han till SvD.

Nu var det kanske inte i första hand Lars Ohly som FP-ledaren tänkte på. Men även Vänsterpartiledaren har fått sina fiskar varma. Vid motsvarande seminarium i måndags framgick det att de viktigaste hindren för att rösta på V är i nämnd ordning: skatterna, ideologin – och partiledaren.

Med stor sannolikhet kommer det fler sådana budskap senare i veckan från M/S Teaterskeppet. Göran Hägglund (KD) och Mona Sahlin, som sjunker som en sten i alla förtroendemätningar, får nog förbereda sig på det.

En annan partiledare, Maud Olofsson (C), fick under tisdagen ägna sig åt att dementera medieuppgifter om att hon lämnar partiledarjobbet efter valet, ett rykte som var svårt att få bekräftat. Men en sådan avgång vore inte överraskande av den enkla anledningen att Centerledaren trots allt är den av partiledarna som har suttit längst på sin post. Men i takt med att C:s opinionssiffror har sjunkit kan också hennes popularitet ha fått sig en törn.

Men i strid med Synovates resultat, om att några partiledare är ett hinder för att attrahera nya väljare, visar valforskning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet att frågan är mer komplex än så.

1985 fick Folkpartiet drygt 14 procent i valet. Detta kopplades till partiledarens popularitet. Men statsvetaren Mikael Gilljam räknade senare ut att den så kallade Westerbergeffekten bara bidrog med 3 procentenheter.

Efter valet 2006 trodde emellertid valforskarna att partiledarnas popularitet ändå kunde ha haft en större betydelse. Det visade sig visserligen att Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M) påverkat sina partiers resultat i negativ respektive positiv riktning. Men det handlade om ”mycket begränsade effekter”, som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg skriver i sin bok om 2006 års regeringsskifte.

Trots allt fokus på partiledarna står det klart att det fortfarande är åsikterna, klasstillhörigheten och vanans makt som styr svenska väljare.