Socialdemokraterna är Sveriges största parti och alltså svenska mästare i röstmaximering. V och MP är riksdagens minsta partier, det vill säga sämst i samma gren.
Delvis beror det på skilda perspektiv och partikulturer. För Socialdemokraterna är makten målet och ideologiska kompromisser ett självklart medel. Ofta i Vänsterpartiet, men i bland också i Miljöpartiet, värderas ideologin högre än väljarstödet.
De här olika synsätten kommer att skapa konflikter. Socialdemokraternas valanalys går ju i korthet ut på att partiet förlorade medelklassväljare. Och för att locka tillbaka dem måste politiken i en del fall anpassas i borgerlig riktning.
Områden som S anser särskilt berör medelklassväljare blir därför särskilt svåra att hantera.
• Skatterna. S och MP vill inte gå till val på att höja alla skatter som de borgerliga har sänkt för den arbetande medelklassen. Vänsterpartiet vill riva upp de flesta skattesänkningar.
• Skolpolitiken. S-ledningen anser att de borgerliga tjänade på skolfrågan och vill anpassa den egna politiken. Men Vänsterpartiet håller fast vid betygsmotstånd och förbud mot hemläxor.
En annan konflikt handlar om hur partierna förhåller sig till frågor av ”idealistisk” karaktär. Både V och MP är djupt kritiska till Socialdemokraternas flykting- och integrationspolitik, och Lars Ohly krävde i SvD i söndags en generösare flyktingpolitik.
Också några oprövade områden kan orsaka problem. I det rödgröna samarbetet mellan 1988 och 2006 var försvaret, EU-frågorna och utrikespolitiken bara delvis inkluderade.
Miljöpartiet har nu tonat ned sin EU-kritik, men utrikespolitiken är ett område där både V och MP brukar ha ett betydligt högre tonläge än Socialdemokraterna.
