Med en schyst valberedning kommer man hur långt som helst. Men frågan är om inte Kristdemokraternas valberedning nu har försökt göra partiledningen en tjänst för mycket.
Den värdekonservative riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus, 51, hamnade bland de bästa i EU-provvalet, men rymdes ändå inte bland de 50 namn som valberedningen valde ut för valsedeln till EU-valet.
”Nu siktar vi in oss på en ny generation politiker”, förklarade nomineringskommitténs ordförande Göran Sydhage när listan presenterades. Nummer tre på listan är 50 år gammal, nummer fyra är 65.
Det här är inte första gången som Sydhage har överprövat partiopinionen i ett nomineringsärende.
När Alf Svenssons efterträdare skulle utses 2004 var det nuvarande äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson som hade starkast stöd bland KD-distrikten. Valberedningen föreslog Göran Hägglund.
”Det grundar sig på en sammanlagd bedömning”, förklarade ordförande Sydhage då.
Idag är det ingen tvekan om att partiledningens tålamod med Lennart Sacrédeus tryter. Han utmanar ständigt partilinjen från kristna och värdekonservativa utgångspunkter, och generar partiledningen med drastiska uttalanden.
I samband med debatten om könsneutrala äktenskap talade Sacrédeus om att det i framtiden kan bli accepterat med tidelagsrelationer, ett uttalande han senare har ångrat.
Fallet Sacrédeus är troligen mer personligt än politiskt. Andra lika värdekonservativa kristdemokrater finns nämligen med på listan.
Men det finns en avgörande skillnad: medan de övriga har ytterst små chanser att bli valda, har Lennart Sacrédeus tidigare personkryssats in i både EU- parlamentet och riksdagen.
Många fler än de som håller med Sacrédeus politiskt stöder nu hans kandidatur. Men detta ser ändå ut som en strid mellan ledningen och de värdekonservativa, och det är inte den första.
Under mandatperioden har Göran Hägglund, i egenskap av socialminister, lagt fram en proposition som gav utländska kvinnor rätt till abort i Sverige.
Och i höstas var KD-ledaren, i ett försök att nå en kompromiss med allianspartierna, redo att slopa kyrkornas vigselrätt och låta homo- och heterosexuella registrera sina förhållanden hos samma myndighet.
Men KD skiljer sig från allianskamraterna, som har utnyttjat interna konflikter med egna kärntrupper för att förnya bilden av sina partier.
Moderaterna utmanade liberalerna och gick mot mitten, folkpartiet retade socialliberalerna med den så kallade kravliberalismen och centern bytte landsbygdspragmatism mot Stureplansliberalism.
Men har någon hört talas om ”Nya Kristdemokraterna”? Nej, bara de gamla, och opininionskurvorna pendlar runt riksdagsspärren.
Att inte förnya sig är en dödssynd mot den dominerande politiska pr-läran. Höger eller vänster spelar mindre roll, men se för Guds skull inte ut att stå still!
