En av Linda Skugges principer, hon verkar ha många, är att inte låta någon läsa en text innan den är publicerad. Förra veckan gjorde hon ett undantag och bad sin pappa, han som läst Svenska Dagbladet i alla år, att komma med synpunkter på hennes första krönika här i tidningen.

– Han blev, faktiskt, rätt skärrad. Tyckte jag var alldeles för kaxig.

Betyder det att hon tonat ner texten inför publiceringen?

Linda Skugge drar det långa håret framför ena ögat, fnissar och säger att hon inte bestämt sig. Den eftermiddag vi träffas återstår några dagar till deadline. Hon har tid att klura på hur kaxig hon vågar vara som SvD-Skugge.

Sin glädje visade hon från första stund.

– I varenda intervju jublade jag över att en gammal dröm slagit in, att jag var stolt och hedrad över att få skriva på samma plats som Martin Jönsson, min idol. Allt sa jag, jag är en sån himla loser.

På frågan vad hon kommer att tillföra tidningen svarar hon inte. Inte på en lång stund. Sedan kommer det, långsamt:

– Mina krönikor ska utgå från vad jag upplevt i min roll som företagare och entreprenör. Inte alls som i Expressen, där jag skrev om allting. Men jag har kvar mitt personliga tilltal, och texterna kommer självklart att vara åsiktsbaserade, utgå från vad just jag tycker.

Hon jämför med sin tid på kvällstidningen, där hon började med att skriva om popband som i och med uppmärksamheten fick skivkontrakt och blev stora.

– Nu vill jag göra samma sak med unga företagare. Det finns så många coola affärskvinnor, så många suveräna vd-ar och bra idéer.

– Jag behövs i affärspressen, så är det. När jag läser Affärsvärlden eller Dagens Industri finns där ingen som säger som jag: Klart ni ska satsa på er dröm! Brinner man för något, vilket så många gör, måste man tro på sin idé!

Allt tal om lågkonjunktur och kärvare tider dämpar inte Linda Skugges entusiasm. Mer än den korta sekund hon med händerna för öronen, energiskt trallande, visar hur hon brukar bemöta de dystra framtidsrapporterna.

– Jag vill inte höra. Jag hoppas att det blir bra ändå.

Vad är ”det” som ska bli bra?

– Mitt eget företag Vulkan förstås. Annars får det väl bli några tunga år, det har alltid gått upp och ner. Som egen företagare måste man spara, när man startar bolag är det kyrkråtta som gäller och sån är jag: Inga taxikvitton, ingen representation, helst inget kontor om man klarar sig utan. Då är man också bättre rustad för en lågkonjunktur.

Länge var Linda Skugge, det vill säga hennes ord, den enda företagsprodukten. Nu driver hon – tillsammans med några andra – företaget Vulkan, nätsajten där vem som helst kan lägga ut sina böcker. Utan kostnad. Och köpa dem upptryckta för en billig penning. Det är inget förlag, påminner hon. Det är heller inget forum för misslyckade skrivare även om det säkert ryms författardrömmar bland de 4 000 böcker som samlats under det halvår Vulkan funnits.

– Nu vill vi gå utomlands, översätta sajten till engelska, polska och norska, vilket kräver riskkapital och att vi hittar bra folk. Men det kommer vi att göra.

Mellan oss på bordet i hotellbaren – eftersom jag bara läst intervjuer där Linda Skugge är ute och går, rädd för folksamlingar och baciller, har jag valt en av de ödsligaste barerna – ligger hennes mobiltelefon. Den ringer hela tiden. Inte med en vanlig signal, i stället skriker en barnröst att det ringer. Möjligtvis är det någon av döttrarna i andra änden, tack och lov svarar hon bara när jag kontrollerar att bandspelare fungerar.

Den har redan gjort hennes nervös, bandspelaren.

En gång skrev Linda Skugge – förvisso var det länge sedan – att hon ville ha mig, Karin Thunberg på Svenska Dagbladet, som mamma eftersom jag verkade vara så trygg och pålitlig. Nu är hon mer misstänksam, har redan målat upp skräckscenariet att bandspelaren pajar och vi måste hitta ny prattid. Eftersom hon har så lite tid.

– Jag är värsta sortens kontrollmänniska, bara så du vet.

Som SvD-kolumnist, det framstår som ett löfte, ska hon inte bara stryka svordomar och utrop som ”haha” och ”hihi”. Hon ska därtill uteslutande vara positiv, skriva så folk blir glada och styrkta.

Hon upprepar det så många gånger att det blir till ett mantra.

– Ja, kanske. För ibland kliar det i fingrarna att vara dra igång en stor, jävla debatt igen, det jag kan sakna från förr. Men jag skriver ju i andra tidningar också.

Det var med buller och bång som hon slutade på Expressen, efter 15 år, Hon såg det som enda sättet.

- Även om alla tror att jag är elak och hård så är jag världens snällaste. Hade man försökt övertala mig att stanna kvar hade jag kanske gjort det, av nån sorts lojalitet.

Hon slutade för att jobbet inte var roligt längre, men också för att hon tycker kvällstidningar blivit omoderna, lästa av ”ingen”. Dessutom tar sig hennes åttaåring dotter numera in på nätet. Där skulle hon inte behöva hitta sin mammas kvällstidningstexter.

– Mitt jobb som krönikör var att reta alla, hela tiden. Att gå längst i alla debatten – tills Otto Sjöberg sa stopp. Det kan vara svårt att förklara för en åttaåring. Trots att hon vet hur jag är. Jag har nån slags medfödd förmåga att hitta människors svaga punkter, vet direkt hur jag ska tracka dem. Sån är jag tyvärr mot mina barn också, helt hopplös.

Hände det att man strök ner dina Expressenkrönikor?

- Ja, men då ringde de först.

Det är med lysande stolthet, bättre ord kan jag inte hitta, som Linda Skugge ser hon tillbaka på åren när hon var citerad överallt, när hon kunde kasta sig över ett ämne ur en vinkel, inse att det blev för trist – och i stället ta till motsatt argument.

Men du hade väl ändå egna åsikter?

Nej, usch. Det här har hon inte ork att prata om, det har hon redan gjort – i Aftonbladet. Där blev vinkeln att hon hade ljugit om allt. Nu säger hon att det hon skrev självklart låg i linje med hennes privata åsikter. Men hon skruvade dem, kopiöst.

– Jag var en åsiktsmaskin. Och en underhållare. Det var jättekul att bli hatad av alla.

Hade du aldrig ont i magen?

- Jo, hela tiden. Jag har ätit magsårsmedicin sen jag var 20, år efter år. Oj, oj, det är jättehemskt.

Hon vidhåller att hon alltid älskat detta jobb, som hon måste äta medicin för att klara.

Bilden går inte ihop?

- Jag håller med, det är dubbelt. Men varför måste jag vara en person som går ihop?

Men du har väl ändå haft ett ansvar för det du skrev. Som alla påhopp. Till exempel på Björn Ranelid, där du först hånade honom som person och sedan i en recension undrade om ”tanterna som läser honom blir helt till sig i kussimurran”.

- Du, jag har precis gått igenom alla mina krönikor. I några enstaka har jag gått för långt, annars är jag rätt snäll. Det är så överdrivet, det där att jag är elak. Jag har bara skrivit en taskig grej om Ranelid, men vad då? Han är en rik, vit, äldre man, då får han allt tåla lite också. Då är det värre när jag hoppat på en sån som Linda Rosing, som är otroligt känslig och inte van vid medier. Det kan jag ångra. Men inte Ranelid.

Du har, eller hade åtminstone, stor makt. Ändå vill du inte tala om ansvar.

- Men alltså, jag är ingen politiker, som måste stå till svars inför dem som valt mig. Jag kallar mig inte ens journalist, har ingen utbildning. En av de saker jag verkligen ångrar är att jag talat om mig som förebild. Det känns förmätet.

- Ingen ska säga vad jag ska skriva eller inte skriva. Samtidigt är jag, rent privat, en riktig drömmänniska. Jag dricker inte och röker inte, jag har försörjt mig själv sedan jag var 18, aldrig gått på bidrag, bara tagit ut pyttelite av föräldrapenningen. Dessutom har jag stöttat unga tjejer i så många år att jag borde avlönas med skattemedel.

Linda Skugge har tre döttrar – och jobbar jämt. När jag vid vår första telefonkontakt frågar om hon har semester låter hon nästan kränkt. Nej, semester har hon aldrig haft. Men hon jobbar hemma, när barnen leker eller sover. Arbete och privatliv flyter ihop, det är så hon vill ha det.

Vad tror du händer om du stannar upp?

- Jag vet inte. Känslan är obehaglig, varje sommar får jag panik.

Och nu ska du berätta för SvD:s läsare hur unga entreprenörer får ihop sina liv?

- Jo, men jag får ju ihop det. På mitt sätt. Precis som så många andra kvinnliga företagare. De är anställda först, får en ljuvlig unge och vill sen inte gå tillbaka till den heltid som ofta är mer än 40 timmar. Därför har många mammor så bra affärsidéer.

Hon kvillrar lyckligt om sin roll som småbarnsmamma men när hon skriver om livet med små barn är det mycket gnäll och elände. Men så är det ju, också, försvarar hon sig. Särskilt på vintrarna med alla overaller och streptokocker.

– Kvinnor som läser mig känner sig tröstade. Jag bekräftar deras verklighet. Men jag beskriver ju också en enorm kärlek till mina barn. Som i min bok Ett tal till sin systers bröllop. Dessutom är den väldigt rolig.

– Jag skriver det jag har lust att skriva. Sedan skickar jag en faktura och steker köttbullar till mina barn. Jag tänker aldrig på om mitt liv går ihop, jag tänker att nu ska jag till Danderyd och lämna kläder till min syster som fått tvillingar, sedan ska jag på middag och i morgon ska jag tvätta barnens lakan. En mörk maskin.

Hur är det att vara gift med dig?

– Roligt tror jag. Men jag skriver aldrig om min man, går aldrig på premiärer eller låter någon plåta mina barn. Jag bor i skogen, i ett radhus i Sollentuna. När jag skrev i Expressen var det jätteskönt. Jag kunde dra igång världen debatt men slapp träffa några journalister efteråt, de bor inte där jag bor.

Det låter fegt att gömma sig bakom en dator i skogen.

– Nej, varför då? Jag är urusel på att prata i offentliga sammanhang, då försvinner allt som är Linda Skugge, inget finns kvar.

– När jag skriver händer det motsatta, då växer jag och allt blir bara så bra. Därför gör jag det.

Nu tar hon plats bland Svenska Dagbladets krönikörer och frågan kvarstår om hon dämpade ner sin kaxighet, åtminstone så här inledningsvis?

– Ja, erkänner hon per telefon strax före lämning. Pappa, född -39, fick rätt.