Jag minns den sommaren som Egon Kjerrman köpt hus på min barndoms skärgårdsö, hur Berit och jag gick utanför och sjöng Calle Schewens vals för full hals i hopp om att han skulle höra oss och bjuda in oss till sina allsångskvällar på Skansen, då för en evighet sen. Pappas skratt efteråt förtydligade att projektet var lönlöst.

Men nu pappa, du kanske inte såg det från din himmel eftersom det var så mulet i tisdags, men nu har jag sjungit allsång i tv och nu var det Måns Zelmerlöw som ledde alltihop och han är mycket yngre och coolare än Egon Kjerrman, särskilt mot slutet när några tjejer slet av honom kläderna, men först var det bandet The Soundtrack of Our Lives som borde ha hörts ända upp till dig eftersom våra livs ljudspår är högljudda, väldigt högljudda, och efteråt kom Thorsten Flinck och reste sig igen från Sollidens scen men jag hade mest sjå att se om han var barfota, som i Melodifestivalen, men scenen var kantad med skymmande blomkrukor så först efter ett tag såg jag att han hade skor på, svarta, och sen sjöng vi Taube i alla fall.

Pappa, jag har sjungit Calle Schewens vals på Skansen! Och sen kom det andra grupper som du nog inte känner till men roligast var egentligen att se hur proffsigt tv-teamet var, överallt gled det runt människor som inte var i bild och sopade golv och lyfte bort instrument eller hjälpte Måns Z och att han kom av sig igen ska kvällstidningarna bara strunta i, jag trodde i min enfald att han smygläste från skyltar men killstackaren håller alla gästers namn och alla små introduktionssnuttar i huvudet, förutom sångtexterna, vi i publiken hade i alla fall ett sånghäfte, det blev vi tvungna att köpa för 90 kronor, åtminstone vi som satt längst fram eftersom vi syntes i bild, vi fick en lapp när vi kom att på just våra platser måste man sjunga med, men pappa, Calle Schewen kunde jag utantill och det kunde Ebba Blitz också, hon satt bredvid mig, och vi sjöng som om vi gått i skolkör ihop och någonstans där, mitt i regnet som öste över Stockholm, insåg jag varför Allsång på Skansen aldrig tonat ut som favoritprogram sedan Egon Kjerrmans dagar och det är för att det finns en djup och alldeles äkta glädje i att sjunga tillsammans.

Fast det vet ju du, om någon, pappa.

Ska jag förresten ta det saktare och inte berätta så fort?

Jo, jag tänkte. När jag satt där framför Sollidenscenen. Att bortsett från att människor köar hela dagen för att en tv-kamera ska svepa över deras hemsnickrade skyltar eller, ännu bättre, att Måns Zelmerlöw ska sticka en mikrofon framför munnen på dem – ja, så måste grunden i framgångskonceptet vara just allsången. Att vi sjunger ihop, oavsett om vi sitter eller står framför scenen eller tv:n där hemma.

Utvecklingen går ilsnabbt, generationsgap vidgas men fortfarande kan en 14-åring och en 84-åring sjunga Calle Schewens vals ihop. Precis som du kan nynna den pappa, där uppe i din himmel.

Hoppas du såg mig i tisdags. Men om du inte hann eller kunde så ville jag bara berätta om – ja, en vanlig dag på jobbet.