”Det är ett stort nöje att få presentera en av landets främsta artister” säger en lätt ironisk Mikael Wiehe och slår ut med armen.

När Olof Palme kliver ut på Scandinaviums scen, den 29 november 1985, möts han av jubel och någon vissling, kanske från den vänsterradikala delen av publiken. Han har mindre än tre månader kvar att leva.

Olof Palme har just vunnit sitt tredje riksdagsval, eller fjärde beroende på hur man räknar det oavgjorda valet 1973, men politiskt är han den här hösten håglös och uppgiven.

När Wiehe träffade honom några månader tidigare för att be om bidrag till ANC-galan, minns han att Palme, halvliggande i en lädersoffa, påminde om en ”mycket gammal och trött iguanaödla”.

Det märks på scen att han har lite svårt att starta. Det dröjer innan orden lyfter som de brukar, trots att det handlar om Nelson Mandela och apartheid, frågor som Palme har hållit tätt intill hjärtat genom karriären.

Vad gjorde statsministern i Scandinavium? Redan på 60-talet kunde Olof Palme som ingen annan svensk politiker personifiera och suga upp ett politiskt generationsskifte. Det skedde i en socialdemokrati som redan hade regerat i en evighet och dominerades av herrar i hatt som statsminister Tage Erlander och finansminister Gunnar Sträng.

Olof Palme var 42 år när han blev statsminister 1969. På svartvita bilder från den tiden röker hans medarbetare. De ser unga och smarta ut och Palmes närmaste man Anders Ferm är snygg som en filmstjärna. Det är nästan bara män på bilderna, och ibland påminner det om scener ur den amerikanska tv-serien Mad Men, som utspelar sig i den växande reklambranschen i 60-talets New York.

Jan O Karlsson är med på sådana bilder och en dvd-säsong av tv-serien står i stringhyllan hemma i etagevåningen på Söder i Stockhom. ”Det är min fru som tittar” säger Karlsson. ”Jag får bara en jävla ångest, av kvinnosynen.”

Karlsson arbetade då hos Olof Palme i statsrådsberedningen och beskriver den där tiden, i den unga kretsen i maktens centrum, som ett ständigt pågående och fullständigt fritt politiskt seminarium. ”Man fick säga precis vad man ville, bara man kunde argumentera för det.”

”Men visst var det lite dagis över oss” tillägger han. ”Och vi odlade ju en viss slängighet.”

Utanför kanslihuset förändrades Sverige i en rasande takt. Folk konsumerade tv-apparater, bilar och hushållsmaskiner som aldrig förr. Svenskarna flyttade in till storstäderna och började säga du till främlingar.

Den gamla svenska familjestrukturen förintades när hemmafruarna började arbeta i den snabbväxande offentliga sektorn. Skilsmässor öppnade en dörr ut ur kvävande äktenskap, och det var framför allt kvinnor som använde den.

Samtidigt rullade under 60-talet en global antiauktoritär ungdomsrörelse in i Sverige, baserad på en mix av sex, musik, socialism/kommunism, antimaterialism, miljömedvetande, marijuana och solidaritet med tredje världen. Allt underblåst av ilskan mot USA:s krig i Vietnam.

Det var inte självklart, men 20-talisten, antikommunisten och materialisten Olof Palme talade till den där generationen som ingen annan svensk politiker. Kanske för att han oftast stod på de nya värderingarnas sida, eller åtminstone lät som om han gjorde det.

Han chockade USA med sina uttalanden mot Vietnamkriget och han pratade klasskamp i Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken – gul”, skandalfilmen där Lena Nyman hade sex med Börje Ahlstedt.

När jag frågar Mikael Wiehe om hans och vänsterns främsta invändning mot Palme är svaret enkelt. ”Olof Palme ville inte avskaffa kapitalismen. Han, liksom socialdemokratin i stort, trodde att de kunde tämja kapitalet.” Det är en spegelbild av kritiken på den borgerliga sidan, som handlade just om att han ville avskaffa kapitalismen.

På en svartvit bild från ANC-galan sitter Olof Palme omringad av artisterna, klädd i kostym med en halsduk slängd över axlarna. Den här kvällen i Göteborg sätts en punkt för Olof Palmes långa, och ibland stormiga, kärleksaffär med den ungdomsrörelse som föddes på 60-talet.

Galan var också en fredsuppgörelse i det delade Musiksverige: proggarna spelade tillsammans med de kommersiella artisterna. I det partipolitiska Sverige skulle polariseringen fortsätta länge efter att Olof Palme hade mördats på Sveavägen.

På 1920-talet anställdes Margit ”Maddi” Andersson hos den framgångsrika och förmögna familjen Palme på Östermalmsgatan i Stockholm. Det var med hjärtat i halsgropen som Olof Palmes älskade barnjungfru senare kom att följa hans politiska karriär.

”Han använde ju sådana ord att det var otäckt. Det tyckte jag inte om. Men jag blev ju inte arg på honom för det. Och när jag var hemma hos honom och hans familj i Vällingby var han precis som han var när han var liten, så där mjuk och rar. Precis som jag ville att han skulle vara. Som han var innerst inne”, har hon berättat i en intervjubok.

De här kluvna känslorna kommer igen, förstås när motståndarna beskriver Olof Palme. ”Lika gemen som han kunde vara i debatterna, lika charmig kunde han vara privat” säger moderaten Eric Krönmark som var försvarsminister i de borgerliga regeringarna på 70-talet.

Även lärjungar och vänner lyfter fram konfliktsökandet, när de försöker hitta i alla fall någon brist hos den beundrade ledaren, eller någon förklaring till de starka känslor han väckte hos motståndarna.

”Det var ju hans ord som var så verkningsfulla. Skulle han ha varit verkligt taktisk, så skulle han ju ha tonat ned orden i bland”, säger Ingvar Carlsson, som efterträdde Olof Palme som statsminister efter mordet 1986.

”Nån gång frågade jag honom varför han tog i på det sättet” har hans syster Catharina Palme-Nilzén berättat i en intervju. ”Då svarade han att det var det nya sättet. Det använde man i Amerika i politiska debatter”.

I det politiskt lite sömniga Samförståndssverige var Olof Palmes politiska stil någonting nytt. Moderatledaren Gösta Bohman, som själv inte hade något emot ett verbalt slagsmål, skrev i en debattartikel om Olof Palmes ”infama, hans perfida, hans hämningslösa och nästan besinningslösa angrepp på sina motståndare”.

Ingvar Carlsson ser det från en annan utsiktspunkt: ”Var man på rätt sida så var det ju fantastiskt, men om man var på fel sida så kunde det naturligtvis kännas.”

Frätande ord var också ett av Olof Palmes mest effektfulla verktyg som internationell politiker. Den spanska Francodiktaturen kallades för ”Satans mördare”, den Moskvalydiga tjeckiska regimen för ”diktaturens kreatur”.

Och i protesten mot USA:s bombningar i Vietnam julen 1972, lade Olof Palme till Hanoi sist i en lång rad av historiska övergrepp - från ukrainska Babij Jar, över sydafrikanska Sharpeville till det nazistiska utrotningslägret Treblinka. Parallellen med nazismen blev för mycket. USA frös omedelbart de diplomatiska förbindelserna med Sverige.

Den svenska kritiken mot Vietnamkriget var bred. I början av 1973 hade nästan 2,7 miljoner svenskar, i ett upprop till USA:s regering, krävt slut på bombningarna. Det var undertecknat av ledarna för alla fem riksdagspartierna. Moderatledaren Gösta Bohmans expansiva namnteckning står ovanför kommunistledaren C H Hermanssons linjalräta.

Ändå var Vietnamfrågan och utrikespolitiken en viktig del i den politiska polariseringen under Palmeåren. Gösta Bohman ansåg att Palme ägnade sig åt ”inrikes utrikespolitik”, det vill säga att han förde en äventyrlig svensk utrikespolitik för att attrahera S-röster från vänstervågens ungdomar.

1969, samma år som Olof Palme blev statsminister, var Sverige det första västland som öppnade diplomatiska förbindelser med Nordvietnam. I december förra året beslutade utrikesminister Carl Bildt att stänga ambassaden i Hanoi. Det utlöste en mindre bloggbävning på den svenska ambassadörens blogg, när bestörta vietnameser kommenterade beslutet. Så här skrev signaturen Anh Pham:

”This for me is like losing a personal friend. Thanks for being there for us those dark days of our own, Sweden, and for being my personal friend. You and your sense of freedom and equity for all, your ABBA and Olof Palme.”

Ambassadören i Hanoi heter Staffan Herrström. Han har bakgrund som folkpartipolitiker och var före Vietnam stationerad i Tanzania. ”I bägge länderna är Olof Palme ett oerhört välkänt namn, och han förknippas med en väldigt positiv Sverigebild”, konstaterar Herrström.

Den nya svenska ”aktiva utrikespolitiken” hade sannolikt inte varit möjlig – i vart fall inte synlig – utan Olof Palmes passionerade och provocerande retorik. Innehållsligt handlade det om ett ställningstagande för tredje världens frigörelse från kolonialmakterna, och så småningom ett sorts balanserande mellan det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjet.

Man kan säga mycket om den svenska neutraliteten, men efter andra världskriget var det svårt att beskriva den som hjältemodig. Palme gav den nu en moralisk injektion, med doser av fredssträvanden, solidaritet med tredje världen och, i alla fall ibland, uttalat klarspråk mot stormakterna. Alliansfriheten upphöjdes under Olof Palmes dagar till en svensk nationalklenod.

Synliggörandet av fattiga länder, som än i dag uppskattas av människor i länder som Tanzania och Vietnam, blev samtidigt ammunition för dem som ansåg att Olof Palme ägnade sig åt en revolutionsromantisk utrikespolitik, blind för demokratiska värden i utvecklingsländerna.

1975 var Olof Palme den förste västlige ledare som besökte Kuba efter revolutionen. I militärkortegen står Palme i en jeep, bredvid den jämngamle Comandante Fidel och vinkar till folkmassorna som kantar vägen.

I ett tal vid ett stort möte i Santiago de Cuba formulerade sig Olof Palme så här om utvecklingen hemma i Sverige: ”Därför vill vi förverkliga den ekonomiska demokratin... Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer”. Statsministern avslutade sitt anförande med ”Viva Cuba independiente!”

Delar av referenserna till Sverige var hämtade från det partiprogram som antogs på S-kongressen 1975. Det är just den kongressen som Jan O Karlsson beskriver så här:

”Ja, det gick för långt. Det blev en antites. Vi satt och pillade med partikongressen, med ’nu tar vi över’ och allt det där. Men då var i själva verket hela västvärlden med raska steg på väg att låta pendeln slå över åt höger.”

Den ”ekonomiska demokrati” som Palme talade om på Kuba hette i LO:s tappning löntagarfonder. ”Med fonderna tar vi över successivt” skrev LO-tidningen på förstasidan valsommaren 1976.

Och på våren samma år hade Olof Palme fått en oväntad, men fasansfull, politisk fiende i Astrid Lindgren. Pippi Långstrumps skapare angrep dessutom grunden för hela det socialdemokratiska samhällsbygget: skatterna. På nya inkomster tvingades hela Sveriges sagoberättare betala mer i skatt än hon hade tjänat. Pr-förlusten för socialdemokratin var förintande.

Den dominerande valfrågan 1976 blev ändå kärnkraften, och Socialdemokraterna hamnade för första gången på 44 år i opposition. På morgonen dagen efter valet gick Eric Krönmark till Systembolaget på Tegelbacken för att köpa konjak till sina moderata medarbetare. ”Jag mötte flera regeringstjänstemän, vuxna karlar som grät.”

Hur påverkadesde borgerliga partierna av Socialdemokraternas radikalisering under Olof Palmes första sju år som statsminister?

Den sista januari i år badar hörnet Engelbrektsgatan-Östermalmsgatan i vintersol. Lars Tobisson står vid vardagsrumsfönstret. Till höger om fönstret står en drinkvagn, och framför ligger några konstböcker om Hjertén och Renoir.

Tobisson tittar över gatan, på det gula patricierhuset mitt emot, där överklasspojken Olof Palme växte upp. I en niorumsvåning med sina föräldrar, syskon och tjänstefolk - bland dem förstås barnflickan ”Maddi”.

Palme hade en klart mobiliserande effekt på moderater, berättar Lars Tobisson.

”Ingenting var lättare än att reta upp och hetsa moderata partiarbetare till stordåd, genom att måla upp möjligheten att förpassa honom bort från regeringskansliet.”

När Lars Tobisson blev partisekreterare i Moderaterna 1974 satte han upp några mål för partiet: Moderaterna skulle bli större än 20 procent och största borgerliga parti. Det låter inte särskilt märkligt i dag, då var det snudd på stolligt.

1970 fick Moderaterna bara drygt tio procent av rösterna, och betraktades med misstänksamhet av mittenpartierna. ”Vi behandlades ibland som paria”, minns Eric Krönmark.

Men Lars Tobissons mål var avklarade redan fem år efter att han satte upp dem. Och förändringen blev permanent: Moderaterna har varit största borgerliga parti ända sedan valet 1979.

Fram till dess hade ledartröjan växlat. Folkpartiet dominerade under 50- och 60-talen, Centern gick förbi i slutet av 60-talet och större delen av 70-talet. Moderaterna (Högerpartiet) hade bara varit störst i något enstaka val sedan mitten av 40-talet.

Bidrog Socialdemokraternas radikalisering till att Moderaterna lyfte bland väljarna? ”Det är ingen diskussion om det. Sådana samtal hade jag med Gösta Bohman. Han brukade tacka för varje steg vi tog åt vänster”, säger Thage G Peterson, som länge arbetade nära Olof Palme.

Väljarna reagerade säkert på flera olika faktorer, som löntagarfonder, stigande skatter och radikal retorik. Men socialdemokrati framstod också efter mer än 40 år vid makten som alltmer synonymt med pampvälde. Och ansvaret för brister i den nya, stora och byråkratiserade välfärdsstaten blev ofrånkomligt Socialdemokraternas.

Många väljare var hur som helst beredda att följa med Moderaterna högerut. För partiets politik förändrades också när motståndarna svängde vänster. ”Den påverkade oss nog så att vi intog en skarpare attityd, som svar på det som vi uppfattade var en skarp attityd” säger Lars Tobisson och tillägger: ”Frontställningen mot socialismen blev mer markerad under 70-talet, och det fortsatte sedan.”

Det här tog sig uttryck bland annat i Gösta Bohmans begrepp ”den nya individualismen”. Moderaternas ideologer sveptes också med i den internationella högervåg (antitesen, som Jan O Karlsson talade om) som skulle föra Ronald Reagan till makten i USA, och Margaret Thatcher i Storbritannien.

Tio år efter att Olof Palme blev statsminister hade den borgerliga väljarkåren radikalt ändrat skepnad. Dittills hade det varit en kraftig lutning mot mitten, Folkpartiet och Centern, två partier som gärna gjorde upp med Socialdemokraterna.

Vid valet 1979 hade i stället det borgerliga parti som drev hård konfrontation, och förordade ett kraftigt skifte av politisk och ekonomisk inriktning, den största väljarbasen. Den borgerliga delen av väljarkåren tog de här åren alltså ett kraftigt steg åt höger. Olof Palmes radikalisering av socialdemokratin hade fått sitt svar.

Den svenska borgerlighetens valsegrar är så få att det är svårt att dra några slutsatser av dem. Men före 2006 hade de borgerliga inte sedan tidigt 1900-tal vunnit majoritet när Moderaterna eller Högerpartiet varit störst. Nej, inte 1991 heller: regeringen Bildt var en minoritetsregering.

Problemet för ett block (till höger eller vänster) som domineras av ett kantparti är att det blir svårare att vinna mittenväljarna, som inte lockas av stora förändringar. Ett hotande moderat systemskifte har också varit ett bärande tema i alla socialdemokratiska valrörelser från 80-talet och framåt.

Moderaternas ideologiska upprustning skulle bestå ända in på 2000-talet, under Carl Bildt och Bo Lundgren. Trots att Socialdemokraternas radikalisering påtagligt klingade av efter Olof Palmes återkomst som statsminister 1982, och ännu mer under efterträdarna Ingvar Carlsson och Göran Persson.

Den som letar efter Olof Palmes politiska arv, det som finns kvar och tillämpas i dag, hittar inte mycket av hans omstridda och nyskapande utrikespolitik. Och få, om någon, svensk politiker uttrycker sig på ett sätt som ens påminner om Palmes passionerade retorik.

Paradoxalt nog har den polariserande Palme framför allt lämnat efter sig en rad tunga 70-talsreformer, som ofta beslutades i samförstånd med Centerpartiet och/eller Folkpartiet. Dit hör jämställdhetspolitiken: föräldraförsäkringen, slopandet av sambeskattningen och utbyggnaden av förskolan, alltså reformer som underlättade kvinnornas uttåg på arbetsmarknaden. Dit hör också arbetsrätten, och egentligen hela expansionen av den offentliga sektorn.

När Fredrik Reinfeldt blev moderatledare för sju år sedan hade partiet varit nära att förlora den borgerliga ledarpositionen till Folkpartiet. Reinfeldt tog omedelbart några tydliga steg mot mitten och skapade de nya Moderaterna.

Den offentliga sektorn skulle inte längre krympas. Arbetsrätten skulle bevaras. Nya moderater älskar kollektivavtal och har förnyat sin jämställdhetspolitik. Moderaterna accepterade kort sagt viktiga delar av Palmeårens reformprogram.

Polariseringen från 70-talet upphörde först vid valet 2006. Då hade Olof Palme varit död i 20 år.