I en bok som kommer ut nästa vecka redovisar Carl Johan Åberg tidigare okända sidor av förre statsministern Olof Palme som realpolitiker.

- Det var när jag kom till UD och utrikeshandelsavdelningen som jag kom i kontakt med den delen av Palme, säger Carl Johan Åberg som arbetat under flera socialdemokratiska regeringar.


Efter valsegern 1982 uppvaktades statsminister Palme av företagsledare som ville ha hjälp. Bofors ville sälja haubitskanoner till Indien. ABV och Skanska ville bygga oljelager i Saudiarabien, en teknik som svenska totalförsvaret utvecklat.

- Det tilltalade Palmes tävlingsinstinkter: att konkurrera med fransmännen om haubitsar till Indien eller med stora amerikanska företag om byggprojekt i Saudi. I synnerhet de sista dramatiska dagarna alldeles före mordet på honom. Vi märkte att vi var vid målsnöret i Indienaffären. Han ringde och ringde och frågade: ”vad händer, vad ska vi göra?” Då var han på upploppet, och hade träffat Rajiv Gandhi månaden innan, minns Carl Johan Åberg.

Det var Rajiv Gandhi, Indiens premiärminister, som i anslutning till Olof Palmes begravning i mars 1986 berättade för efterträdaren Ingvar Carlsson att Bofors fått ordern.

- Palme tyckte det var så roligt, att själv driva dessa frågor, att han inte alltid berättade det för andra delar av regeringen, säger Carl Johan Åberg. Regeringen blev överraskad, finansminister Kjell Olof Feldt ville bromsa men Ingvar Carlsson fullföljde arbetet.

Åberg beklagar djupt att han litade på ett muntligt löfte från Bofors att inte använda mutor eller mellanhänder i Indien. Bofors mutaffär exploderade efter Palmes död.

- Vi var aningslösa. Men det var så högt tempo i den här affären och Palme drev ju själv på. Palme hade ett grundläggande förtroende för Boforsledningen, förklarar han.

Men redan innan dess var svensk vapenexport ifrågasatt. Indonesien körde hårt: utan Boforskanoner skulle de sluta köpa järnmalm från svenska LKAB.

Palme tillät export av kanonerna men det blev utrikeshandelsminister Mats Hellström, som varit starkt
emot kanonexporten, som fick försvara affären.

- Man kan ha synpunkter på det schyssta i att göra det. Det var ett slags listighet. Hade Palme själv vågat ta debatten, med hans förmåga att debattera och engagera folk, så hade anklagelserna om dubbelmoral inte blivit så uttalade.

Carl Johan Åberg gick två gånger offentligt emot partilinjen i ekonomiska frågor och fick då uppleva Palmes raseriutbrott. Första gången var 1979 då han arbetade för partiets riksdagsgrupp.

- Annars upplevde jag Palme som en hygglig kille, duktig, en kompis. Det som hände 1979 var en chock för mig, han var ju helt rabiat.

Nästa gång var när Åberg 1981 var politisk chefredaktör på Aftonbladet.

- Då ringde han och skällde så in i helsicke att han hamnade i ett läge då han inte kunde tala längre, utan bara stönade.

Åberg reagerade som fackekonom mot att Palme inte förde någon sakdiskussion. Under finansminister Gunnar Sträng hade Åberg lärt sig att först ta reda på den ekonomiska verkligheten, och sedan göra politiska bedömanden.

Åberg anser politikerna är allt mindre intresserade av ekonomisk sakkunskap vilket slår tillbaka i form av arbetslöshet och framtida kriser.

- Det är maktutövning nu, det handlar nästan helt och håller om makt, säger Carl Johan Åberg som numera är partilös. Men det ”vore nog inte alls dumt” med ett regeringsskifte i höst för politiken i Sverige.

- Göran Persson är ju en beundransvärd taktiker, och därför mycket farlig som politisk motståndare. Men han är inte visionär. Det går inte att val efter val köra ett stort politisk parti utan visioner som fångar upp människornas drömmar om vad för samhälle de vill leva i.