På väg till sista vilan

Det lyser om Mats. Livets låga brinner intensivt trots att han vet att den ska släckas om mindre än tolv timmar. För oss andra tre i rummet är döden djupt ångestladdat som vi gör allt för skjuta framför oss. Men inte för Mats. Han ser döden som en befrielse. Befrielse från ”den där djävla sjukdomen” som hindrar honom att leva ett värdigt liv. Befrielse från smärtan och plågan att inte kunna göra sig förstådd, inte kunna äta och dricka själv. Inte köra motorcykel, inte bilda familj, inte resa och se världen. Allt det han drömde om en gång.

I Laholm kallar vi honom Krysset, eller X:et. En bullrig, social kille med rytmen i blodet som vägrade ge upp trots att efterfesten för länge sedan var slut. Envis, tjurskallig, långsint, visst, men hjärtat och engagemanget för sina vänner var det inget fel på.

Jag frågade min storebror en gång varför Mats kallas X:et.
– För det finns bara ett sådant ex i hela världen, blev svaret.
Jag antar att han har rätt. Brorsan och Mats var nära vänner en gång i tiden. Själv halkade jag in från sidan och fick vara med och lyssna på plattor litet då och då. De lät mig hoppa in som trummis i deras hobbyband och långt senare, när jag bildat mitt eget band, var Mats den som fixade spelningar åt oss på den lokala mc-klubben. Vi kom varandra rätt nära under ett par år, innan jag flyttade från Laholm och hans ms-sjukdom gjorde honom allt mer isolerad.

I höstas fick vi kontakt igen. Han hade bestämt sig för att åka till självmordskliniken i Schweiz. Han var trött på skiten, som han uttryckte det. Hans önskan var att jag och fotografen Björn Larsson Rosvall, som också känner Mats, åkte med och dokumenterade resan. Han såg det som ett inlägg i den hetare debatten om aktiv dödshjälp.
– Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö, tyckte han.

Tre månader senare sitter vi på ett hotellrum i Zürich och lyssnar på Pink Floyd från en medhavd bandspelare. Mats delar rum med sin allra närmaste vän Rickard Robertsson som följt med som stöd och hjälp. Redan från början gjorde Krysset klart för oss att detta inte fick bli någon deppig resa. Och vi gör allt – trots motstridiga känslor – för att hans sista dygn ska bli helt i hans smak.
– Inget depp. Nu kör jag rock‘n‘roll hela vägen till mållinjen, säger han.

Vi har varit ute på stan och ätit middag. Mats lät oss välja restaurang, enda kravet var att det skulle finnas ordentliga köttbitar och ingen vitlök. Rickard skar upp och matade Mats med små bitar av sirloinsteken och hjälpte honom att få i sig två glas öl. Efter det en Irish coffe med en skvätt Baileys i. Precis som han vill ha den.

Nu är det eftersits och Mats mår som en prins. Vi har visat honom några av bilderna till det här reportaget och han ler igenkännande. Skämten och kommentarerna fortsätter att hagla i rummet. När natten är på väg att övergå i morgon blir samtalet allt intensivare. Vi tar oss igenom alla livets skeenden och når så småningom döden. Jag undrar om han är rädd. Han skakar på huvudet.
– Även om jag inte gillar tanken på att dö så är det inte lönt för mig att vänta längre. Det är ett lätt val när man har facit.

Han vill att vi ska minnas honom som han var i sina krafts dagar. Som tjejcharmören med det långa håret och tatueringarna, killen som gled fram på sin Harley Davidson med förlängd framgaffel.
– Inte som nu, säger han och pekar på rullstolen.

På frågan om han tror på ett liv efter döden svarar han:
– Om det är så, så är det så. I så fall kan jag ju gå runt och jävlas med folk som går kvar här på jorden. Det är som låten Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Det kanske finns en Harley Davidson-himmel med plats för mig.

Fredric Karén

fredric.karen@svd.se