Klockan var halv två på eftermiddagen lokal tid 40 kilometer väster om storstaden Mazar-e-Sharif, där den svensk-finska styrkan har sin huvudbas, när den svenska truppen hamnade i beskjutning.

– Det var en patrull som var ute och patrullerade till fots när de besköts med finkalibriga vapen och raketgevär, säger pressofficer Wilhelm Guldbrand vid den svenska Afghanistanstyrkan.

Ingen svensk är rapporterad skadad. Striderna pågick, enligt Försvarsmakten, under eftermiddagen. I området där beskjutningen skedde finns många talibaner och sedan midsommar har det just där skett tio angrepp mot svenskarna, vilket SvD kunde berätta i torsdags.

– Flyg har kallats till platsen, men hittills har situationen varit något så när lugn, säger Wilhelm Guldbrand.

Flyginsatsen var på plats en halvtimme efter stridernas inledning. Fyra timmar senare pågick fortfarande operationen i området.

Hemma i Sverige förbereder sig korpral John Sharifi och hans förband på avfärd. Om mindre än två månader kommer de att befinna sig i norra Afghanistan, bland annat i det område där striderna alltmer trappats upp.

I går avslutade John Sharifi veckan på Livgardet i Kungsängen med att springa fälttest: två kilometer i kängor, sele med väskor, tung skyddsväst och vapen. Hans bild av Afghanistan är långt från bara oro och våld. Där finns en befolkning som behöver stöd, människor som vill leva ett vanligt liv. John Sharifi, 29-åring från Skåne, har redan varit en vända med Afghanistanstyrkan.

Tanken att söka utlandstjänst såddes under värnplikten inom flygvapnet. Han är i dag statsvetare med internationell inriktning.

– För mig handlar det om ett val jag gör för att kunna hjälpa andra människor. Att vi är där är ett beslut som fattats av riksdag och regering och jag är stolt över att kunna göra det jag ska göra.

Snarare än avskräckt av riskerna fick John Sharifi lust att återvända till Afghanistan efter sitt besök där förra året. Han kommer att ha en utsatt positionerna som skyttesoldat och förare i en pluton som rör sig mycket ute bland befolkningen.

Hans kollega major Ulf Ahl leder ett skyttekompani där löjtnant Mårten Hansén är plutonchef. För dem är det självklart att det finns risker med uppdraget. Att det, som SvD beskrivit, numera är ett bekymmersamt läge även i delar av norra Afghanistan vet de också om.

Som chefer får de bära det tunga ansvaret att inte bara ha ansvar för sig själva utan även sin trupp.

– Vi måste vara öppna hela tiden och prata sinsemellan om det som är jobbigt, säger Mårten Hansén.

I veckan har de drygt 550 soldaterna som åker ner i slutet av november - hälften av dem är militärer även hemma i Sverige, hälften är civila - skrivit sina testamenten.

Värst kan det vara för de anhöriga. John Sharifi berättar att han satte sig ner med sina föräldrar och sin syster innan han sökte till Afghanistan. Han bad sin pappa och mamma att tänka på hur de själva riskerade allt när de som unga flydde från sitt gamla hemland Iran och sökte skydd i Sverige.

– Det gjorde att jag kunnat växa upp i ett land där jag aldrig behövt vara rädd. Jag tror att de förstår att jag vill hjälpa andra som inte har det lika bra som jag, säger han.

Ulf Ahl och Mårten Hansén konstaterar att den som arbetar inom försvaret eller har varit i konfliktområden har lättare att ta till sig allvar i det som beskrivs i medierapporteringen. Står det i tidningarna att attacker sker så fattar man helt enkelt att det är långt ifrån ofarligt att resa ut, menar de.

I USA väntar tolv av landets soldater på att ställas till svars för vad de gjort mot afghanska civila. Gruppen ska enligt misstankarna ha dödat civila afghaner för nöjes skull och samlat kroppsdelar som souvenirer. För John Sharifi, vars tjänst bland annat innebär att interagera med lokalbefolkningen, riskerar det som hänt att försvåra insatsen.

– Jag kan bara säga sanningen, att det är sant att sådant har hänt. Och att de soldaterna inte är kvar i landet längre.

Det han kan kontrollera, säger han, är hur han själv bemöter människorna i Afghanistan:

– Vi är inte där som deras fiender. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till, och tänker att det leder till att den personen som får hjälp berättar det vidare. Det blir som ringar på vattnet.