Jag står framför bokhyllan och håller en bok med gult omslag i handen. Under minst 40 år har den här boken samlat damm på hyllan. Jag minns att jag tyckte mycket om den när jag läste den, men har sedan inte läst om den. Det kommer ju så mycket nya böcker som folk påstår att man bara MÅSTE läsa, dessutom är just den här romanen
i flera band, och vem har tid med att läsa från band
I till VIII.
Jag bläddrar litet och upptäcker förstrykningar i marginalen, ibland med blyerts, men ibland också med bläck. Fy då, så får man väl inte göra. Och här då! En hel mening, svårt att läsa, men min handstil har alltid varit svårläst. Visst, det är jag som är boven i dramat. Även förstrykningarna är alldeles tydligen mina.
Jag vet att jag borde skämmas över denna vandalisering. ”Så får man inte göra”, som sagt. Fast, varför egentligen inte? I varje fall när det gäller ens egna böcker.
Eller böcker som man har lånat av någon som inte förstod att uppfatta deras värde, och aldrig kommer att läsa dem. Någon som köpt en bok med ett lätt skabröst omslag och tvetydig titel, men på sidan fem upptäcker att detta är en ”svår” bok som sysslar med etiska och estetiska problem, kort sagt en bok dess ägare aldrig kommer att öppna.

När jag nu tittar på mina förstrykningar och
anteckningar i marginalen spanar jag efter den Cordelia som flytt – och som är. Varför satte jag ett utropstecken just där, eller ett frågetecken här? Och hur skall anteckningen i marginalen tydas, om den råkar vara läslig?
En del känner jag igen. Det hör alldeles uppenbart till den kompost ur vilken dagens Cordelia har sugit näring åt sina värderingar och åsikter. Annat måste jag grubbla över. Men det är nyttigt, det ger en osökt anledning till att ställa frågan: Vem är du idag? Vad tror du på, och varför.
Kanske lika viktigt är det att fråga: Vilka åsikter och fördomar har du gjort dig av med? Och vilken skrymmande bråte släpar du fortfarande omkring på?

Men vid biblioteksböcker bör bokklottraren väl ändå göra halt! Nja, jag vet inte. Jag minns min tid på Söderby sjukhus utanför Stockholm. Det var strax efter krigsslutet och Sverige tog emot överlevande från koncentrationslägren, nästan alla
tbc-sjuka. Hungern efter mat stillades ju snabbt, men med min läshunger var det värre. Visst, det fanns ett litet sjukhusbibliotek, men dess tillgång på tyska böcker, det enda språket jag behärskade, var av naturliga skäl ringa.
Men det fanns några. Dostojevskij fanns, jag tror att det var Brott och straff, med förstrykningar och randanmärkningar, av tidigare läsare. Det var då jag förstod att klottrande i böcker, som i allmänhet betraktades som en ful ovana, också kunde ses som en andens stafettlöpning. Föregående läsare hade visat mig på nya perspektiv, nya infall att vrida och vända på.

På det här sättet fick jag faktiskt två böcker att läsa. Tack för det.