I kassan på Burger King:
– Flicka eller pojke?
– Äh, pojke…
Och vips har man en Svampbob Fyrkant i handen. Vad skulle man ha fått om det var en flicka? Hans rosa sjöstjärnakompis Patrik?
I skiduthyrningen i fjällen:
– Flicka eller pojke?
– Äh, flicka…
– Vill hon ha rosa skidor?
– Vad är alternativet?
– Blå.
Hallå! Vem bryr sig? Ge mig ett par bra slipade som hon kan svischa nerför backen med.
I de allra flesta klädaffärer behöver expediterna inte ställa k(öns)-frågan. Där är kläderna sedan länge prydligt ordnade med flickavdelning på ena sidan och pojkavdelning på den andra. Och den senaste tiden har vissa bokhandlare tagit efter och segregerat litteraturen i flick- och pojkhyllor.
Jag har en växande, obehaglig känsla av att ju mer vi pratar om jämställdhet desto mer könsfixerade blir vi. I takt med att vår genusmedvetenhet ökar gör vi också större skillnad på flickor och pojkar. När tanken var att befria individerna från gamla förlegade konventioner, att se barnet bortom könet, är det i dag som att de tillhör olika världar. Snart kommer väl förslagen på separata flick- och pojkskolor slå igenom, och vad har vi då? Barnkönsapartheid?
Det är väl klart att pojkar som älskar blått och bilar och flickor som gillar rosa och prinsessor ska få göra det. Det är inget fel med det. Men när och hur börjar de göra det? Ger vi verkligen dagens barn någon chans att tänka i nya banor? Och vad händer med dem som ändå vill bryta mot normen? Har de något val?
En undersökning från Beckers nya hem om hur vi inreder våra barns rum ger en vink. Bara en fjärdedel av de tillfrågade föräldrarna (och då har man precis som sig bör frågat statistiskt representativa 1 000) tycker att det är viktigt att motverka könsstereotypa barnrum. En tredjedel av föräldrarna vägrar om pojken vill ha ett prinsessrum. En fjärdedel av föräldrarna säger nej till en flicka som önskar sig ett piratrum. Och surprise, surprise – rosa och lila är färger som är mycket ovanliga i pojkrum.
Hos leksakskedjan BR:
– Har ni pippiperuker, frågar jag expediten.
– I sådana fall hänger dom bland maskeradkläderna.
– Jag har tittat men där finns bara Batmandräkter och ninja turtles…
– Det är killavdelningen. Du måst leta på tjejavdelningen såklart.
Grrr. Och ännu mera grrr när tjejernas maskeradutbud visar sig bestå av endast prinsesskläder. Argh! Som en jämställdhetsivrarnas stålkvinna, nej, en kvinnlig hämnerska à la Michael Douglas i klassikern Falling down marscherar jag fram till den intet ont anande expediten och ryter så att de självspelande gratulationskorten fladdrar:
– Killar ska alltså vara superhjältar och tjejer gulliga prinsessor – är det så ni vill ha det! Är det så det ska vara? Är det vad vi ska lära barnen?! Kom igen – det är det väl ändå inte?
